Aftonbladet – 14 februari 1865, sida 2

MH ÄÄ mm rn nn — I en lugn, jemn ton, utan att se på honom, der 3an stod vid dörren med piskan i ena hancen och den andra på dörrklinkan, sade Margreta, i det hon långsamt gick från fönstret bet til honom: Du skal vara snäll och helsa den tösen hemma, at jag inte kommer förr än i morgon qväll ned Herlog och far. Och att hon tar den lila ryggbiten, som jag lade öfverst i tian, och lägger i vatten tidigt i morgon. Det skal bli. — Var det ingenting annat? Nej, ine annat än att du må köra folkelikt med närren nu, och så inte vara missnöjd på mg, för det har hvarken vi eller andra menniskor, som söka osämja, godt ar; utan anse det inte lönt, du; och så helsa så godt hem! Hör nu, Margreta! sade han och släppte handtaget i dörren och tog fast om hennes ena bandled; Xiror du att det kunde hända dig något ondt på den resan, och tror du att jag frivilligt skulle på något sätt i verlden vilja skrämma dig ifrån mig?4 Nej, det tror jag inte hvarken att du velut eller kunnat... Men saken är den, förstär du, att jag nu är riktigt besluten för att bli qvar här i bröllopshuset tills i morzon qväll. Jag har lofvat både Magnus och Katrina-Sofia. Och jag har inte kunnat få ag i hvarken far eller Herlog för att tala ned dem, och nu hör jag att de begge igga deruppe i mansstugan och sofva begge vå i lag ned ett helt tjog andra gifta karar på golfret. Så, utan att de veta någoning, kan jag inte på eget bevåg ge mig i våg med er främmande körsven. Ditt hunör tviflur jag visst inte på; men det går nte för sig; och nu, var viss på, att så är let bästa, — och res försigtigt med Gud lin väg! (Forts.y