Aftonbladet – 14 februari 1865, sida 2

j handelns alla särskilda rörelser i alla den I civiliserade verldens länder, den har åstadIkommit en sådan solidaritet mellan alla nationers affärer, att störandet af dess regelbundna gång 1 ett enda la.d mer eller mindre inverkar på alla de andra. Detta ?mer Jeller mindre? beror naturligtvis af mer eller mindre? af den solidaritet, som förbinder det ifrågavarande landet med alla andra, d. v. s. af de industriella och kommerciella krafternas mer eller mindre framskridna utveckling i det landet. De fyra i detta och följaktligen äfven i många andra afseenden mest framskridna länderna äro utan gensägelse: England, Förenta Staterna, Frankrike och Belgien. I andra rummet komma Tyskland, Schweiz, Italien och Nederländerna. I det tredje Skandinavien, Spanien och Portugal jemte Österrike. I det fjerde Ryssland och Turkiet. De, som gått längst framåt, äro naturligtvis rikast. Men allt i deras lycka, såväl som i deras progressiva utveckling beror af krediten; han är universal-själen, sprider öfveralli rörelse och lif, och ingen kan sätta sig upp mot de lagar, som äro oskiljaktiga deritrån, utan att genast bli straffad genom en farlig rubbning, en stockning i alla affärer och i sista hand bankrutt. Man har med rätta sagt, att bankirerna nu för tiden äro Europas suveräner, de krönta suveränernas sannskyldiga rivaler. Men likasom de sistnämnda äro de endast ombud för en makt, som ej längre tillhör dem, de privilegierade reservoirerna för universalrikedom, hvilka man skall fördraga till dess man skapat mera tillgängliga, mindre personella och följaktligen beqvämare reservoirer. Sålunda har efter revolutionen ur den åt intelligensen, åt krediten, åt handeln återskänkta friheten för den nya verlden, den så förunderliga verlder, uppspirat rikedom, eröfringar från naturen, komfort, upptinningar, och huru vana vi än äro härvid, kunnu vi icke tröttna på att ständigt beundra den och lyckönska oss öfver att vara icke förflutna århundradens, utan det nittonde århundradets barn. Endast denna verld är mäktig och verklig. Bredvid och utom den är allt ett intet och en skuggbild, derifrån icke ens undantagna H. M. konung Wilhelm I med sin minister von Bismarck, de preussiska junkrarne och till och med denna ärorika armå, som ännu är alldeles berusad af att ej ha bäfvat för en handfull tappra danskar, som försvarade Dyppel. Allt detta är icke någonting längre, än den kommersiella och industriella verlden vill, än universalkrediten tillåter det. Utan dem inga penningar, och i våra dagar gäller det mer än någonsin att utan penningar inga schweizare?, Kriget blir för hvarje dag en allt dyrare nyck, såväl derigenom att det hämmar utvecklingen och förstör rikedomen, som genom rustningskostnaderna. Med de nyuppfanna kanonerna och gevären, de med jern beklädda skeppen och fästningarne och alla dessa förstörelseoch dödsredskap,som man hvarje dag uppfinner, måste ett land vara mycket rikt för att på längden kunna tåla vid detta nöje, och till slut blir det alltid den rikaste som får öfverhanden, t kriget blir hädanefter endast en kamp me lan rikedomarne. Men då staterna ännu ha ett så trätlystet och krigiskt lynne och då de å andra sidan blott existera så länge som den kommersiella och den industriella verlden fördrager dem, huru kommer det sig då att de fördragas af denna? — Hvad för gemenskap ha detta brutala eröfringslynne, denna toma militär-ära, dessa stora armeer af dagdrilvare, som genom sin existens ruinera nationerna och genom sina storverk vanhedra dem, alla dessa nedriga och blodtörstiga våldsamheter, som man förgyller upp med namnet hjeltemod och al denna ärelystnad stater emellan, som stör verldens fred, utan att tala om denna hop af galonerade odågor samt privilegierade intrigörer och egennyttor, hvilka såsom en nödvändig gloria omgifva statschefernas troner — hvad för gemenskap ha de väl med handelns och industriens tredliga eröfringar samt arbetsamma och intelligenta framsteg? Dessa sistnämnda sträfva att förena nationerna till en mensklig familj. Staterna deremot söndra dem. — Jag trågar således ännu en gång, hvarföre det moderna europeiska samhället fördrager dessa militärstaters tillvaro, då de gå rakt emot dess synliga mål och förhindra dess lyckas utveckling? Denna fråga besvaras bäst af det manifest, som den internationella i sistl. September i London bildade arbetareföreningen utfärdat till alla Europas proletärer, och jag vill derföre vid tilltälle meddela er detsamma. K. M:t har den 31 sistlidne Januari förordnat underlöjtnanten vid Westgöta-Dals regemente S. A. Örtendahl att tillsvidare vara öfverbefälhafvare för Sö ra Rvds soc