Aftonbladet – 14 februari 1865, sida 2

humöret allt förut var ifaggorna. Det var också en förargelse att han aldrig i verlden skulle bli som annat ;olk, så att de roligt kunde få mötas, följas och skiljas, de, såsom andra som kommo och gingo. Men det ekulle nog aldrig bli så. Och hon hade ändå känt sig så lugn och väl i den tanken på en vanlig och vacker hvardags-umgängelse, som kunde vara till hans nytta och hennes — — — Ja, hon hade tydligen alltsedan söndagen, då hon egret ut all sin häftighet, känt att för hennes sinne skulle det dock aldrig kunna bli till något annat än fromma, en sådan vänlig och lugn sämja. Huru måntro den hemresan nu i ensamheten för honom skulle gä? Tänk ändå, sä vacker den resan kunde ha varit på kärnena och i skogen under en sådan stilla stjernklar timma, just midtemelian natt och dagning! Och så behöfde hon så väl att komma hem; hon hade så för säkert lofvat det. Hon kom ihåg att hon emellertid var n: dtvungen att skicka en helsning med honom till tösen derhemma. Hon lät upp dörren till törstugan och ropade på Carl Jonan. Ar han rest än, Friberg? frågade hon. Nu står det på. Och en sädan grann qväll, Margreta!... Att du skall sjäpa dig på det sättet, när du så väl behöfver komma hem! Han är inte god nu, och tro du mig, att du får allt betala detta mer än resan hade kostat. Bed honom komma hit i stugan en liten handvänningX, sade hon, jag skulle skicka ett ord hem med honom.4 Carl-Johan flög ut i sista stund; i tanke att detta blott var en förevändning för ait hon ändrat beslut. Gunerus stod i nästa ögonblick resklädd inne, och Oarl-Johan smällde dörren igen om dem