oföränderliga som de lagar, hvilka styra verlden; att man ej kan rubba dem, utan att förgöra nationalrikedomen. samt att de första af dessa lagar äro: frihet och säkerhet. Allt i den industriella och kommersiella verlden beror på den allsmäktiga krediten; men utan dessa båda vilkor är ingen kredit möjlig. Den industriella produktionen, handeln, penningen såsom tecken och representant för värdena, samt krediten såsom den förnämsta häfstången för skapardet af rikedomar, äro. de fyra ord, som helt och höllet uttrycka hvad man nu för tiden kallar civilisation, det sociala lifvets positiva, reelia sida, det verkliga hufvudsträfvandet, århundradets religlon. Bredvid dessa fyra ord är allt öfrigt en retorisk utveckling och fantasilyx. Rätt, rättvisa, frihet, mensklig värdighet, menniskokärlek och patriotism å ena sidan samt å den andra Gud och hans himmel, paradiset och helvetet. Huru många bland de makthafvande och politiskt ledande tro nu verkligen på dessa ider? Man for:far att tala om dem, först och främst för att trösta och bedrage dessa millioner arflösa proletärer, som äro utestängda från medelklassens paradis, samt dernäst emedan man ännu känner behof af att bedraga sig sjelf. Mer eller mindre uppfostrad i dyrkan ef framfarna seklers idealer, vågar man ej bekänna för sig sjelf, att man ej mera tror på dem och att man med hjerta och själ hängifvit sig åt hvad man på det gammaldags språket kallade de egoistiska, de materiella intressena. Denna blygsel och skrymteriet, som är en naturlig följd deraf, bevisa, att det borgerliga samvetet ej är lugnt och att det inför sig sjelf bekänner en syd, som det aldrig skall gå in på att bekänna inför verlden. Hvilken är då dona synd? Skulle det väl vara sannt hvid de fordna teologerna och vissa idealistiska filosofer i vår tid påstå, att de materiella intressena, åt hvilka vårt århundrade företrädesvis egnar sig, äro någonting så lågt, dåligt och ovärdigt menniskan, att hon bör sky det och blygas deröfver? Jag tror det icke, och ingen af dem, som ännu fe sig min af att förakta dem, tror det heller, det kan man vara viss på. Hvad äro väl då dessa materiella intressen annat än menniskosnillets vackraste eröfring af naturen, beviset på menniskans makt och hennes befrielse rån den yttre naturens förkrossande allmakt, som fjettrat henne redan i hennes vagga! Ja, det är just den menskliga, icke himmelska, utan jordiska idealismens triumf, det oundgängliga vilkoret, sjelfva grundvalen för all verklig frihet. Och det är en heder för vårt århundrade att ha förkastat en mängd oklara, töckniga idealiteter, skuggbilder, som i alla tider tjenat till förevändning för jordens mäktige, för despoterna, aristokraterna och presterna att suga ut vårt blod och märgen i våra ben — samt att ha modigt godkänt och utvecklat dessa så kallade materiella intressen, sjelfva vilkoren för vår mensklighet! Hvyarifrån kommer då detta medvetande af synd hos medelklassen? Ack, det kommer sig deraf, att den mycket väl vet, att den icke representerar, icke försvarar allas intressen, utan blott sina egna till men för allas. Jag skall straxt återkomma till denna fråga. Men upprepom först, att det är en heder för vart århundrade och isynnerhet. för medelklassen att ha skapat den ståtliga verld, som man nu kallar rikedom, civilisation, industri och handel, med ett ord, de materiella intressenes verld. Många orsaker ha förenat sig att förbereda detta stora resultat, att börja med revolutionen, som beredt jordmånen genom att befria industrien och handeln från den monarkiskt-aristokratiska statens egennyttiga och tunga förmynderskap samt från alla inre juridiska och yttre diplomatiska fjettrar, som dittills hållit dem fångna. Hon återgaf äfven friheten åt den store arbetaren, de nya verldarnes skapare, intelligensen, hvilken hon definitivt befriade från teologiens sista tjuder. Genast som de voro befriade, uträttade intelligensen, industrien och handeln underverk. ngans användande såsom materiel kraft för maskinerna mångdubblade hundrafaldt menniskokraften, och sedermera nedbröt uppfinningen af ångbåtar, jernvägar och den elektriska telegrafen de stängsel, som åtskilde nationerna, och starkare och innerligare förenande dem, än alla handelsfördrag kunnat göra, skapade dessa uppfinningar enhet i furopa, hvad säger jag? — i hela den civiliserade verlden. Cementet fattades blott till denna nya enhet; krediten, den nya trons symbol, försåg den dermed. Krediten är hvarken en ny sak eller en ny id. Från den stund det finns handel, utbyte, måste den existera under en eller annan form; men under de förflutna århundradena underkastad vilkor, zom ofta gjorde honom omöjlig, för det mesta innesluten inom de nationella eller till och med de provinciella gränserna, betungad med tusentals bördor och med tusentals fjettrar, den ena godtyckligare än den andra, kunde han endast med en beroende, : secundär kraft uppträda. Numera fri, har ban blifvit envåldsherrskare. Det finns ej! mera något industrielt eller kommercielt företag på de båda halfkloten, huru reelt och säkert det än må vara, som icke grundar i i på kredit — och icke på en partiel och ! oka , utan på en universel, en verldskre-: Å dit. Numera kan man icke längre tala om flera olika krediter, det finns blott en kredit i verlden, och den har till den grad