Lärorikt för bankmän. (Efter Economist.) I början af år 1864 herrskade allmänt den tron att bedrifvandet af bankaffärer var ett yrke förenadt med få svårigheter men stor vinst; — hundradetals aktieegare lade sina penningar uti nya bankinrättnin gar emedan de trodde att hvarje bank med säkerhet skulle förtjena penmngar. Det troddes äfven, och detta ännu mera allmänt, att dyra penningtider just såsom så: dana vöro gynusamma för bankirer, och att under tider då räntan stod på 8 å 9 proc. alla banker skulle förtjena ännu mera än vanligt. Dessa ider inverkade, under flera månader mer eller mindre på bankaktiernas pris och bibehöllo sig ända till offentliggörandet af-de sednaste dividenderna. De berättelser, hvilka åtföljt dessa dividender, eller ursäkterna för uteblifna sådana, skingra likväl helt och hället alla villfarelser; de visa att bankaflärer äro ett yrke, hvilket erbjuder lika mycket svårigheter, som det iordrar noggrannhet, omsorger, köld och skarpsinninghet af dem, hvilka egna sig deråt; de visa att dyra penningtider äro lika olyckliga för en sorts bankirer, som de äro nyttiga och vinstgifvande för en annan. Förra hösten lemnade ett upplysende prot härpå. Den medtörde dyrt penningkupital ibland en exempellös massa at bäde gamla och nya banker; det var icke en ai dessa omfattande panies? — en af dessa obevekliga orkaner, hvilka förstöra såväl den gode som den dålige affärsmannen. Den var en särdeles pröfuing, ölvervunnen al affärsmannen med godt omdöme, men ovilkorligen förstörande den, hvars åtgöranden icke varit ledda af ett sådant. Detlågi dess natur att skarpt framhålla den enas ölfverlägsenhet och den andras oförmåga. Hvad bör då den förflutna höstens erfarenhet lära OSS? Såsom illustrationer till hvad vi nu sagt, utvälja vi tvenne bankers årsberättelser — icke derföre att dessa banker äro afgjordt bätre eller sämre än åtskilliga endra, utan emedan deras sednäste historia tilliälligtvis är lärorik. De äro, så att säga, tvenne typer. till hvilka talrika andra banker mer