Aftonbladet – 13 februari 1865, sida 2

uppbordskommissarien A. Ekstrand, 1 temte distriktet, Maria församling, krououppbördskomm ssarien J. H. Sandahl, samt i sjette distriktet, Katrina församling, sterbhusnotarien B. J. W. Rundqvist. om — Pastoraliekonventionen i Katrina. Med anledning af ivenne särskil 2, utaf löjtnant J. von Koch och kronoup : skommissarien M. Tollsten väckta : om änd i den af Katrina försami! K. M:t sednast den siällda öfverenskommels och kyrkobetjeningens aflöning i församling, hölls kyrkostämma der går. Eiter en längre diskussi under herrar Hier I Pettersson och körsnären all förhöjning, hvaremot kamma man, löjtnant von Koch och kreteraren Österdahl förordade skred. till votering, som utföll raed 153 nej emot 173 ja, i följd hvaraf I och 2 6 ar nu gällande kouvention rörande aflömngsbeloppen bibehöllos oförändrade. Kyrkostämman afbröts klockan 324 och kommer att fortsättas nästa söndag. s 2 satagna och a så R. om prester — En poetisk fest tirades i lördags afton å Novilla, hvartill anledningen var töljande: Ett par vänner till öfs ersättaren af de i P. f:s revyy, i fredags omnävnda Berangers sånger hade beslutit taga alfsättningen al denna öfversättning om hand och ät öfversättaren inbespara de 3J3!3 procent, som bokhandlarne fordrat i provision för arbe tets öfvertagande. Till den ändan vidtalade de åtskilliga af sina talrika vänner att köpa hvar och en 10 exemplar af boken för att sedan hvar i sin stad afyttra de öfvertagna exemplaren; med köpet af 10 exemplar fljde sratis en biljett till en festlig tillställning å Novilla. På detta sätt, och då det snart blef -bekant att öfversättningen verkligen var af värde, gick det som en duns att afyttra hela upplagan (om endast 1000 exemplar) helst köparne hade Novilla i perspekiv. En angenäm syn för de i den kalla vinterqvällen ankommande gästerna företedde de talrika och stora rikt upplysta fönstren i Novilla och intrycket häraf förhöjdes ar ljudet af harmonimusikens toner. Man inwrädde under musik i den till vinterträdgård förvandlade stora salen. der foglarne, alls icke ledsna öfver alt blifva störda så sent, med sitt qvitter tycktes vilja försöka öfverrösta instrumenterna. Otlverallt kring de stoa bälarne, på de öppna platserna och i bersåerna glada grupper och glittrande gla-; — teater-smörgåsarne? kommo sednare; mera prosaiska, men mycket kärkomna. Å en för tillfället uppförd tribun uppsteg lektor Bjursien, omnämnde i några ord festens anledning, fästade sig ett ögonblick vid det förhällandet, att Svenska akademien ej fått svar på sin fråga om likhetea mellan folkskalderna Bellman och Beranger och trodde att en god öfversältning af den sednares poemer i flera afseenden borde bidraga till frågans besvarande; en god, ehuru ingalunda felfri, öfversättning var den sven-ka litteraturen nu på väg att tillegna sig. Talaren erioroge om den 14 Juli 1789, då den unge skräddarsonen med ett par hyxo. på armen hörde ropen! ?till Bastiljen? följde massan vid stormniugen af detta despotismens näste och erhöll de intryck, hvilka blefvo bestämmande för det unga snillets hela lifsritning; han skildrade huru gossen säsom boktryckariärling började lasa och begrunda hvad han ?satte? och huru han, utan att någonsin hafva genomgåit någon skola, med kraften af sia rika ande för mådde göra sin sång till ett utiryck af allt hvad som lefde och rörde sig på djupet at let fra ska folkets hjerta och lynne; huru han öfverhöljd af ära, men stundom fattig inda till elände, oåtkomlig för alla lockelser att afvika från den genius, som ledde honom, lortfor att sjunga och sjunga ut, itan menniskofruktan. När Napoleon lät sig hänföras af sin ärelystnad, skref Beranser sin ?le roi dYvetot?; Napoleon blet ond, kallade skalden till sig och saue slutligen: ?hade vi lefvat i äldre tider, skulle jag skickat er till galererna; nu nöjer jag mig med att — gnola edra melodier?. Beranger fortfor att dikta den ena satiren elfer den andra mot Napoleon; men när hjelen fallit och man började köpslå om den ranska äran, då var det Beranger som sjorde rättvisa åt den store mannen. Taaren påpekade det begrundansvärda fakum, att denne i skuggan, fattigdomen och illbakadragenheten leivande man utöfvade en makt, som kan kallas jemngod med cearernas; vid hans begrafning postade 30,000 nan gardestrupper och 200,000 arbetare beetlsagade stoftet till dess sista hvilorum. Slutligen tackade hr Bjursten de närvarande, kom genom sin medverkan satt hr Enegren tilliälle att fertsätta öfversättningen, som kall ukomma i fyra till fem häften, innevållande tillsammans 120 sånger. Härpå sjöng lir Uddman efter öfversättuingen Berangers ?Den gamle sergeanten?. strax efteråt intog hr Bjursten äter iribuen a en särdeles glad anledning: Bland de rärvarande hefann sig nemligen den norske kalden protessoren Andreas Munch, hvars kål hr Bjursten i vältaliga ord föreslog, . lervid omnämnande skaldens otur med sitt ackra skådespel William Russell, hvars ppförande, då det varit tillämnadt, af egenomliga politiska skäl blifvit förhindradt såäl å den danska som den svenska scenen. å skålen för hr Munch följde en qvartettång: Vårt land. Hr Behrens sjöng sedan å ett gripande sätt Nicanders Kung Erik ch lifdrabanten, som stämde sinnena till jupt allvar — men allvaret kunde och kulle icke hålla i sig på längden; glads ånger voro och blef o festens kärna. Vid ninnet af denn angenäma afton kunna vi ndast beklaga, att öfversättaren, hr Eneren, som nu är bosatt i landsorten, j sjelf ar 1 tillfälle att dela dess nöje. (Pr. T.) ——O — Hyllning åt Runeberg. Vid finska konstärsgillets ärsfest den 4 dennes i Helsingors hade man så beräknat programmet, ati et eknlle draca nt nå tiden till kl äÄfver