E ARSA SY VV STUTERI MPPpoyl, VLN Halls tystnad sade oss tillräckligt, att vi ej mer hade någon far. Detta dödsfall beröfvade ånyo familjen Caracciolo alla medel till uppehälle, och hoppet om en pension, som skulle beviljas enkan, i betraktande af de tjenster hennes man gjort det allmänna, var nu dess endö utväg. Också dröjde tru Caracciolo ej at begifva sig till Neapel med Enrichetta och hennes syster, för att der anhålla om en mottagning af konungen. De återfunno der Domenico, som, kort derefter återkallad at sin far till Reggio, ötverlemnade sig åt en. af intet rätttärdigad, olycklig svartsjuka och skret till Enrichetta : Kära Enrichetta! Neapels luft duger ej för kärlek. Denna stads stora tjusningskraft lemnar mig ej lugn hvad dig beträl far. Återkom genast, om du vekligen älskar mig; men om du, efter att ha mottagit detta bref, ej skyndar dig att åter vända hit, anser jag mig löst från alla mine löften.? Det var för mycket. Oaktadt Enrichettas böner och tårar svarade fru Car. eciolo: ?Min herre! Ni tänker föreskritva mir dotier lagar, innan ni förvärtvat er rättighet dertull; hon hvarken tillhör eller skall någonsin tillböra er. Från och med denns dag må ej vidare blifva fråga om någov förening mellan våra familjer.? Fru Caracciolo hade slutligen fått audiens , hos konungen, som beviljat henne en pension. Hon skulle ha återvändt till Reggio. om ej ett gittermålsanbud rörande hennes dotter Josefina — ett anbud, som antogs -— bestämt henne för att förlänga sin vistelse till efter vigselns fullbordan. Denna mellantid användes af fruntimren att besöka sina talrika slägtingar och vän-. ner i Neapel. Bland de sednare visade den: general Saluzzi, hvars syster var enka etter prinsen af Forino, Enrichettas f.rbror. mycken välvilja. Tre hennes fastrar, benediktinernunnor och alla tre ättioåriga, besökte dem äfven. Den första vistades i .:! Patriks kloster och de båda andra i S:i Gregorii Armemerns kloster, der den enöl: var abbedissa. Julen nalkades, och Josefinas bröllop skulle firas den 2 Januari. Ena morgon — säger förf. — underrättade mig min mor, att angelägna göromäl nödgade henne att gå ut ensam, men ati hon hoppades ej dröja länge borta. Nä hon efter en timmas törlopp återkom, syn tes hon mig gladare än vanligt, hvaraf jag slöt att den angelägenhet, som upptog henne, måtte gä bra. Men som hon för mig dolde hva-om fråga var, fruktade jag att måhändv mig ovetande något giftermälsförslag vore å bare, hvilket åsyftade att för alltid skilja mig från Domenico, och en stark oro bemäktigade sig mig fördenskull. Några dagar efter denna hemlighetsfulla utflygt, en morgon klockan åtta, ringde del, på porten; som pigan var ute, gick jag och öppnade. En tjensteflicka bar ull mig en present af konfektyrer. I första ögonblicket oroade mig denna sändning ; jag antog, att det kunde vara inledningen till ett irieri, ty några personer bruka gå så till väga; men då jag igenkände min tant abbedissuns piga, lugnade jag mig och andades åter fritt. SÄr ni mamsell Enrichetta?4 frågade hon. Ja4, svarade jag. Fru abbedissan, er tant, helsar er. Tack, tack! Helsa henne tillbaka från mig! tHon ville låta er veta, att kapitlet enhälligt samtyckt till ert intagande i klostret. Mitt intagande! Jag? Nitar miste, min goda flicka, sade jag, med uppriktigt löje. Jo, mamsell, ert intagande; jag tar icke fel. Kom derföre så fort som möjligt och tacka damerna och utsätt dagen för er inflyttning. Min mor, som ei såg mig återkomma och ville veta med hvem jag samtalade vid porten, anlände tillräckhgt tidigt för att höra kammarjungfruns sista ord. Iaseende att denna helsning, som var lika förskräcklig som oväntad för mig, förvirrade mig ända derhän, att jag fö-lorat ordets bruk, sade bon, i det hon så mycket som möjligt sökte undanskymma mig: Godt godt! Tacka hjertligt min svägerska och helsa henve, att vär upga nunna skall redan i dag besöka henne. Med dessa ord stängde hon porten, fattade min hand, som blifvit iskall, och förde mig till sin sänkammare. Om åskan träffat mig, skulle jag ej kunn t vara mer tilliatetgjord. Jag utbrast i törtviflade snyftningar, jag ryckte af mig håret, jag vätte med mina tårar kudden på kavapen; sedan störtade jag till min mors barm och anropade henne om förbarmande. Men, ehuru i sjeliva verket rörd, förblel hon till utseendet obeveklig och aftorkade blott mina tärar med sin näsduk; sedan underrättade bon mig med eftertrycklig ton och i ordalag, som ljödo likt en dödsdom för mina öron, att vissa skäl — vare sig min passion för Domenico, eller knappheten i våra tillgångar — tvungit henne att besluta mitt insättande i kloster. Dina fastrar, tillade hon, äro rika, i det je anför:ror dig åt dem, tills jag bör: jar lyfta min pension, får jag en börda mindre, Jag är dessutom viss på, att klostrets stillhet skall bidraga till att åter ge frid åt ditt hjerta, som oroas af den der dåraktiga passionen. Men om ej inom två månader nunnornas älskvärdhet skingrat den motvilja klosterlifvet inger dig — vä väl, då lofvar jag dig, att jag skall återtaga dig till mig. För ögonbl cket kan jag ej åtra mig, dä kapitlet redan visat dig den ynnesten att tillåta ditt inträde. sMamma! utropade jag, i det jag kaTetade mig till hennes fötter och krampaktigt omelöt hennes knän. Mamma, af nåd, inspärra mig icke! Vid blotta ordet kloster känner jag mig fatted af förtviflan. Då uppstod hon häftigt och sade, lösgölreode sig från min omfamning, med sträng röst! Din far her gifvit dig hvarken hemgift eller förmyndare; det är således jag allena; som eger att algöra ditt öde. Både gudomliga och menskhega lagar ålägga dig lydnad,