De neapoiltanska klostren. (Efter Misteri del chiostro napoletano. Memorie di Enrichetta Caracciolo de principi di Forino, ex-monaca Benedettina Firenze 1864.) De neapolitanska klostrens mysterier, minnen af Enr. Caracciolo: så heter det arbete, hvars hufvudinnehåll vi i en följd artiklar vilja meddela våra läsare. Denna bok?, säger den ansedda tidskriften Athencum (15 Okt. 1864), utkom i Florens för få veckor sedan och har likväl redan upplefvat sin fjerde upplaga. En sådan framgång, utmärkt äfven i andra länder, är i Italien, om man undantar politiska flygskrifter i dagens brinnande frågor, något alldeles exempellöst. Bokens titel skulle man tycka ställer den i jemnbredd med andra allt för väl kända, starkt uppstufvade och föga samvetsgranna alster af det religiösa paruhatet, hvilkas verkan snarare kan sägas försvaga än understödja de argumenter, som äro satta till klosterväsendets lifsrot. En sådan påskrift som de neapolitanska klostrens mysterier? synes lofva ett rikligt kalas af de utvaldaste fasor, förförelser, mord, inmurade offer, klostergrymheter och andra dylika tragiska scener. Men, sanningen att säga, tinnes i signora Caracciolos bok ej mycket sädant, som kan rekommendera den hos den uppskakande litteraturens läckermunnar; och hvad som finns har snarare ett mindre tilldragande, hvardagligt tycke. Verkliga orsaken till den begärlighet, hvarmed dessa mysterier mottagits af den italienska allmänheten, är den prägel af sanning, som pätryckts dem genom frånvaron af allt hemlighetsmakeri angående deras författarinna. Hennes slägt är en af de äldsta och ädlaste i södra Italien; hennes och hennes föräldrars föregående lif äro väl bekanta för en stor del at hennes läsare, och ingen skugga af tvifvel företinnes rörande de förnämsta tilldragelserna i hennes sorgliga historia.? Dessa memoirer ha gjort djupt intryck i hela Italien, der deras offenthggörande i viss grad antagit proportionerna af en politisk tilldragelse. De erbjuda också vida mer än ett blott litterärt intresse. Dessa upplysningar af en person, som vistats 20 år i klostren och som i en enkel, men aldrig till hvardaglighet sjunkande stil berättar hvad hon i dem sett och upplefvat, hafva ej blifvit nedskrifna i afsigt att tillfredsställa skandalbegäret. Författarinnan har blott till syftemål att rättfärdiga den förordning, hvarigenom den italienska regeringen indragit klostren, och skingra ilusionerna hos dem, hvilka ännu betrakta dessa som en tillflyktsort för alla dygder och derföre skulle vara frestade att sakna dem. Detta mål tro vi för vår del att hon fullkomligt uppnått: Efter dessa uppdagaden?, säger en italiensk kritiker, ?hafva klostren, af hvad natur de än må vara, blifvit omöjliga; de äro utdömda i alla hederliga menniskors medvetande, det vare katoliker eller andra.? De händelser, dessa minnen omförmäla, äro af nytt datum; författarinnan har ej tvekat att ppgifva tidsomständigheter, stälJen, personer; och om?, säger hon, ?man skulle vilja förebrå mig, att jag utelemnat någon biomständighet rörande min egen person, så länder till min ursäkt det undseende, jag varit skyldig de döda, vissa slägter och mig sjelf; men jag vill tillägga, att jag ensam förlorat på dessa utelemningar, hvilka måhända beröfvat min berättelse något af dess färg och dramatiska inresse.? 1