Aftonbladet – 11 februari 1865, sida 2

den smidiga långa florschalen knuten så i en ros på ryggen: så vackert att jag för min del hade gerna på mig den med en riktigt tät rygg. Hör nu, nu ropa de på bruden! Kom för all del; och så var nöjd; för du ser, Gudskelof, så bra blåblek ut i ansigtet, som om du frös, och väl kunde behöfva din betäckning och mer till. Vill du ha den gula med?? Nej, du evige, hvad jag allt har fått på mig tillräckligt för i dag. I må vara snäil och inte gå ifrån mig, svägerskan, när vi nu följs ät in.? Ja, men du skall gå före; — för i dörren möter presten dig, och skall le dig in till bordet.? ?Men inte kan jag gå före er?? Åh prat, du är brud i dag, gå du före både mig och hela laget. Och så skall du prata och se blid ut, så tror ingen att du har vant här inne för annat än för en liten tillbörlig sinnesängslan efter vigseln.? Ja, så bra svägerskan förstår det! — Kom då, töser, och om något skulle vilja lossa å ryggen, så kan ju en af er för jemnan a ögonen deråt?? Ja, Gudbevars, det ska vi allihop !? — skreks tröstande midt i svärmen, hvarpå den lättade bruden, med bättre hållning än hon någonsin förut visat, trädde in i bröllopsstugan, der presten genast kom fram till henne och ledde henne till bordet, ledsagad af de visa jungfrurna, som fått i uppdrag att ha sina ögons lampor väl tända. Brudens alla sinnen och tankar voro till en början såsom domnade, men vaknade synbarligen, då hon omsider satt med ryggen mot en högkarmad stol i högsätet vid bordet och den starka granrislukten och de doftande ångorna från den varma och rykande maten utbredde sig 1 den smällkalla stugan. Dertill kunde heller icke ens en menniska, som tagit sömnpulver, ha kunnat förblifva i dvala här, under det jemna stampandet med de snöiga stöflorna under bordet, och det bullersamma springandet af alla husets pigor och andra uppasserskor,