Aftonbladet – 11 februari 1865, sida 1

H Oo Pe or Under det att kronsyndici fundera på det utlåtande, genom hvilket Preussens krona, säsom det hette i trontalet, först vill vinna en rättsöfvertygelse i den invecklade slesvig-holsteinska frågan; under det att ofruktbara depescher vexlas mellan Berlin och Wien och inom landet det monotona kifvet om budgeträtt och armåreform fortfar, förbereder sig i tysthet konflikten mellan Preussen och Österrike och tillspetsar sig med hvarje dag allt skarpare. Man har insett i Wien, att annexionen af hertigdömena faktiskt fullbordas derigenom, att Preussen tillskansar sig praktiska institutioner såsom postoch telegrafväsendet, bankerna och dylika elementer. Österrike sätter sig emot detta, så mycket det förmår, och då Preussen åberopar, att det innehar besittningen, svarar Österrike, att det är meds innehaivare och vill se, huru Preussen skall verkställa annexionen, så länge en enda österrikisk korporal med fyra man står qvar i Slesvig-Holstein och der värnar den österrikiska fanans ära. Den alltför milde och eftergifne hr von Lederer utbyttes mot hr Halbbuber såsom österrikisk kommissarie, och denne lär, såsom det påstås, bli hr von Zedlitz till besvär. Preussiska regeringen vill upplösa de slesvig-holsteinska föreningarne, hvilka agitera för herrig FreI drik, och vidtaga en rensning i embetsväsendet. Men hr von Halbhuber menade, att det icke var någon brådska härmed, och han understöddes från Wien. Det förstås, att hr von Bismarck icke derföre afstår från sina annexionsplaner, men så lätt, som hans fjeskande anhangare föreställa sig saken, skall den dock icke låta verkställa sig. Mer än någonsin är man här f på hertigen af Coburg. Denne rö ste har redan genomgått mången förvand: ling. I början af 1850-talet arbetade han för en union under preuss hegemoni. Planen strandade redan derföre, att hr von der Pfordten i Miinchen förklarade, att han hellre ville ha röd republik än Preussens anförareskap. Sedermera vid det nya tidskiftet, d. v. s. på den nya misterens af 1858 tid, ställde sig hertig Ernst i spetsen för nationalföreningen, gynnade skjutoch turnfester, men såg hoppet på återupplifvandet af den preussiska unionen, som i en depesch af grefve Bernstorff i December 1861 tillsvidare gjort sitt sista pånyttfödelseförsök i den fordna formen, äter tillintetjordt genom junkrarnes inträde i affä erefter ville hertigen af Coburg I I med Österrike och befrämjade af alla krafter furstedagen i Frankfurt i Augusti 1863. Men hr von Bismarck genomdref, att konungen af Preussen uteblef, och det blef . ingenting af en förbundsreform under österrikiskt initiativ. Det talades sedermera mycket om en resa af hertigen till Paris, men den tyckes blott haft tillföljd, att kejsar Napoleon vänligt besvarade en skrifvelse at hertigen af Augustenburg i December 1564, utan att likväl binda sig för hertigens kandidatur, och hertigens af Coburg motståndare anmärkte försmädligt, att han icke utverkat tillåtelse att uppföra sin opera Casilda i Paris. Man gissar lätt att de officiella kretsarnes i Berlin vrede mot hertigen af Coburg nu isynnerhet underblåses deraf, att han hfligt tager parti för den augustenburgiska kandidaturen. Man har icke glömt händelsen på I telegrafstationen i Coburg, och denna tilldragelse, som på sin tid gjorde mycket väsen af sig, förtjenar väl att tillvaratagas af historien. Följande korta påminnelse skall kanske intressera mången läsare, isynnerhet som de tyska tidningarne alltid blott med försigtiga antydningar vidrört saken. I Det var vid jultiden 1863, då hertigen af Augustenburg skulle från Gotha, dit han I begifvit sig efter konungens af Danmark död, resa till Kiel. Man fruktade i hans omgifning, att preussiska regeringen skulle lägga hinder i vägen för denna plan och kanske till och med använda lindrigt våld, för att förekomma den. Hertigen af Coburg hade å andra sidan märkt att på den coburgska telegrafstation, som befinner sig på preussiskt område, bleivo hans depescher söderut, isynnerhet till det vänskapliga hofvet i Carlsruhe, expedierade i atskrift till I Berlin till preussiska ministåren. Nu erbjöd sig tillfälle att taga hämnd för denna officiella indiskretion. Flera förtroliga telegrammer afsändes från hertigen al Augustenburg till Carlsruhe rörande hans stundande besök derstädes under julen. Han uppgaf, att han skulle fira högtiden i den storhertigliga familjen, underrättade, att han skulle skicka dit sina saker den och den I dagen, och förklarade, att det ännu icke vore säkert huruvida hertiginnan skulle kunna följa honom o. . v. Alla dessa telegrammer afskrefvos på ofvannämnda staItion och afgingo till Berlin. Under tiden ; reste hertigen af Augustenburg under namn af arkitekten Nolden utan svit och endast med en nattsäck till Holstein och uppträude plötsligt i Kiel. När telegrafen meddelade detta, skyndade diplomaterna till understatssekreteraren von Thile och frågade, huru härmed förhöll sig. Denne svarade leende, att arfprinsen af Augustenburg var på väg till Carlsruhe, derom hade regeringen alldeles säkra underrättelser. Strax derpå ankom från Kiel bekräftelse på, att hertigen var der, mottog deputationer, höll tal o. s. v. Man kan föreställa sig den inför hela diplomatien duperade preussiska ministårens vrede. Man har icke förlåtit hvarken hertigen af Augustenburg eller hertigen af Coburg detta puts. För öfrigt har ett kyligare förhållande uppstått mellan hofven i Coburg-Gotha och Carlsruhe, ty det förra förebrär det sednare att ej så ifrigt somtörr intressera sig för den Augustenburgska. kombinationen. Det berättas nemligen, att badiska ministern Roggenbach börjar i tyst het bli medgörligare i afseende ä hertigdömenas annexion med Preussen. j Från våra kamrar är ingenting nytt att berätta. Budgetutskottet utarbetar en genenalberättelse öfver den allmänna tinansiella ställningen i landet, och utsigterna till ett biläggande af konflikten mellan regeringen och representantkammaren bli med hvar dag allt mindre. AA