Aftonbladet – 10 februari 1865, sida 3

Ur ett bref från Skåne. Den 30 Jan. 1863. — — — Det stora snöfallet är skuld till att jag ännu från Sverge skritver er till, ty jag har nu ett par dagar legat förtöjd dels 1 vår graunstad mot Danmark, dels 1 Saxos lärda stad och väntat på min reskamrat, som varit insnöad, förmodligen någonstans i Småland eller kanske i Westergötland. Jag säger bara förmodligen; ty jag har ej varit i stånd att på jernvägsstationerna få veta hvar smälltäget låg insnöadt. I allmänhet synas: vederbörande få en stark lust att lägga armarne i kors och göra ingenting, så snart; vår Herre låter komma snöra öfver jernvägen: Och dock mäste vi här i Sverge, vu som förr, göra oss be. redda på att kanske ofta nvg under vintern se snöfall med blåst, utan at baxna för det. Men blir det regel, att de sjubjörnastarka stätliga lokomotiven vid sådana tillfällen genast tappa modet, hvem skall då sköta vår jernvägstrafik under tiden? Kunna ej de ånglirustande bestarne taga snöplog med sig och sjeltva bana sig väg trots snö och yra? För den, som är så stor och grof och stark, borde väl sådant vara en småsak. Eller hvilar jernvägsstyrelsens ömhet så huld öfver: dem, att hon tycker det vara synd om dem, ifall de skulle vara ute och gå i styggt väder? Och kan under så förtviflade omstäindigheter icke åtminstone jernvägstelegrafem på de särskilda stationerna göra en trafikterande allmänhet den tjensten att upplysa deerom, på hvilken station snälltåget lagt sig: i ide? Emellertid lhade äfven den gången olyå. kan en lycka med sig. Jag träffade i Lund ett par gamla universitetskamrater från Upsalatiden, hvilka förirrat sig ned till värt södra eller, säsom det numera egentligen lärer skola heta, vårt Skånska? universitet. Med dem spräkade jag om både nytt och gammalt, om professor Schröder och Carolina Rediviva, om ?Lilla Museum? och Lands domkyrka, om Dannevirke och general Hazelius m. m. Händelsevis tick jag höra talas om en omständighet, som kanske torde förtjena en allmännare uppmärksamhet än den, som detta meddelande er och mig emellan omedelbart framkallar. I Lund lärer det vara uppsjö på orkeslösa professorsgubbar, de der på universitetsspråket uttjenta (emeriti) kallas. Emeriti de jure ära dock vara jemförelsevis ganska få, ty det finnes ej plats på stat för mer än två eller tre (jag minnes ej säkert antalet); men de faeto lärer man ganska ledigt kunna