Aftonbladet – 10 februari 1865, sida 2

kedja och hennes armar voro inspända uti enom brutna vantar, som gingo ofvan armbågen, och hvilka skulle vara hvita, men som, i anseende till bristande hvithet, snarare sägo ut som ett par pådragna ljusa korfskiinn. Hon hade ingen öfverflödig lösprydnad, med undantag af ett oformligt messinigsbeslag, som satt midt under barmen och som Carl-Johan bestämdt sade sig hafva förut sett på en sele i Grandalen. Det olyckliga hela af hennes anblick kom mindre af öfverflöd än af brist derpå, ty äfven hennes slöja, ny och stel och snygg, stod likväl en hel aln ifrån klädningsfållen mera som ett skaft än som en englasky; och det åtspända klädningslifvet, omkring hvilket ett mörkrödt, tjockt sidenskärp slöt sig och nedföll i ganska prydliga ändar, detta lif var så obarmhertigt åthäktadt, att vid minsta rörelse en hake sprang ur sammanfogningen. Hon var mycket blek af förskräckelse och ingaf derigenom vid sitt inträde vida mera medkänsla än löje; men då hon efter att hafva mottagit Magnus trogna hand, lutade sig ned mot kullerstolen och det sista batteriet af häktor med ett ratsch sprang i luften, då sprang äfven den undertryckta munterheten löst på den högtidliga stämningen, och det var med möda den allmänna tystnaden kunde uppehållas till aktens slut. Då bruden vid brudgummens sida derefter ställde sig upp och vände sig med framsidan åt församlingen, då tog Margreta sin nya, vackra schal, gick bakom bruden och sade: ?Du är så bar, Katrina-Sofia! för att stå här i denna kölden, att du kan ta min schal öfver ryggen tills din kommer?. Derpå försvann, efter en halftimmas lyckönskningar, bruden ett ögonblick tillika med sina brudpigor, förmodligen på det, att den spräckta ryggen skulle bli hopsinkad igen. (Forts.) 3