Aftonbladet – 10 februari 1865, sida 2

synnerligen rika, döttrarne i denne enkling: hus; men hvad de egde, egde de att genas lägga i gård och srund, och sådant var ej af mindre betydelse än en större framtids förmögenhet. Så måtte åtminstone riksdagsman ha uträknat saken, ty ingen i slägten var annars så särdeles trakterad af den nya slägtskapen, om icke möjligen brudgummen. Nu led tiden framåt middagen; alla bröllopsgästerna hade redan blifvit undfägnade med bränvin och smörgås, alla utom den stackars bruden, som befann sig vägg om vägg med bröllopsstugan och nu i sista stund skulle se genom en dörrspringa in på brudgummen, på det att hon skulle bli den sjelfrådande i deras blifvande hem. Magnus, brudgummen, stod i midten at bröllopsstugan i en ny fin klädesrock, och med ljuslätt utseende, deladt här och rätt god hällning, sådan den bestods äfven den obetydligaste af riksdagsmans barn. Han tog sig mycket prydligt och hederligt ut. Och en glädje vore nu att kunna säga detsamma om bruden och ej behöfva att draga strå till alla de öfverdrifter, som blifvit sagda om otympliga bondbrudar; men sanningen framförallt ; och så här såg verkligen KatrinaSofia i Grandalen ut: Hon hade ljusgult, för tillfället brändt hår, hvilket, med undantag af det som var uppbrändt, stod etterkrusigt likt två små behändiga horn ut från hennes tinningar. Ofvanpå detta hår reste sig en krona af äkta myrten, här och der bemängd med stora, flata, gula eterneller. Hennes klädning, snygg, svart och af ett oklanderligt tyg, var likväl så snäft tilltagen, att den smög sig långt mera lik ett fodral än lik ett draperi kring hennes former. Halsen var hvarftals tilldragen med en flera alnar lång messings