Aftonbladet – 10 februari 1865, sida 2

friskt och träget höllo de uti under den två timmars långa sjöoch skogsfärden. Närmare bröllopsgården redo så väl brudriddarne som spelmännen i fyrsprång förut, för att derifrån genast vända sig tillbaka mot bröllopsskaran och med klingande spel helsa den välkommen till bröllopshuset. ELFTE KAPITLET. Redan på långt afstånd syntes förstuguqvisten i bröllopsgården, oaktadt den skarpa kölden och snön, öfverfull som flustret utanJör en bikupa: Menniskosorl och fiolljud, bjellrors klingande och hundars skall strömmade skönt och oskönt om hvartannat de anländande till mötes. Grupper stodo om kriog slädarne samtalande på gården; ansigten tittade nyfiket genom fönstren i öfre rummen; och genom de granrisklädda förstugudörrarne gick bröllopsklädt folk in och ut, stannade och talades vid en minut, helsade och gick till nästa slägtinge eller granne igen. ? För Prestsätersfolket, såsom hedersgästerna för dagen, delade sig menniskosvärmen i förstugan och lemnade en bred öppen väg derifrån till br lopsstugan. Och der, a den stora bröllopsstugan, dit dörren också jemnt stod öppen, der var en smällkall vinter i luften, hvaremot riksdagsmans sal kunde kallas sommarljum. De förut genomkylda bröllopsgästerna gingo här, under väntan på bruden, i rader efter hvarandra omkring rummets alla fyra väggar, stampande med de förfrusna fötterna i golfvet, som om det varit på något af småkärnen deruppe i skosen, som de hade trampat. Man märkte lätt att detta ställe icke alenast ej var med någon husvärma ordnadt, utan äfven att det jemförelsevis var ett hus ätt underordnadt. Icke heller voro de så