Aftonbladet – 9 februari 1865, sida 3

har i alla sina inre och yttre inrättningar blif vit långt efter sin tid och förmår derföre e; fängsla de bildades sinnen. Redan kateke sen rimmar sig temligen slätt med allt de öfriga våra barn ha awt lära i skolan; lyck. ligtsvis begripa de ej stort deraf. Och se dan predikningarne, sådana de ofta äro. de dogmatiska och de pietistiska och de s. k. bibliska — hvilken bildad förmår uthärda dem! Vidare de gammalmodiga och delvis onju:bara liturgiska bönerna 0. s. v., yngre presters hierarkiska uppträdande, och framför allt den kyrkliga lärans innehål, hela dogmkretsen från paradiset till helvetet, — står icke allt detta i skarp motsats mot den samtida bildningens fordringar? Aro dessa inrättningar och dessa läror egnade att ge mannen af samtidens vetenskap en grund, att derpå uppbygga hans tankar och hans sedliga coenskaper? Ingalunda. Dertill kommer en kyrkoförfattning, som likaledes länge öfverlefvat sig sjelf. Den byråkratiska inrättningen, som dömer församlingarne till omyndighet och passivitet, fördrifver naturligtvis alla män ur ett församlingsväsen, som platt icke anvisar dem någon verksamhet. Bristen på kyrkliga organer, som denna uraktlåtenhet medför, och bristen på sannt kyrkliga krafter, som är en följd deraf, har förvandlat vår kyrka till ett blott och bart söndagsinstitut och nedsatt dess inflytande till ett ringa mått. Och slutligen har beroendet af staten fullkomnat skadan. Den absolutistiska polisstaten har äfven förvrängt vår protestantiska kyrka till ett nyttigt institut för tillverkande af trogna och lydiga undersåter; och dermed öfverflyttade han äfven på kyrkan det hat, som han ådrog sig. De protestantiska presterna fingo hos folket en bismak af fiskaler och konstaplar, af statsmaktens fruktade armar, genom hvilka ensamt denna satte sig i beröring med folket. Den religion, som var anbefalld ofvanifrån och stöttad genom yttre våld, förstörde hos folket tron på dess sanning och tillika förtroendet till deras sannfärdighet, hvilka hade att på embetets vägnar förkunna denna religion. Oundvikligt måste religionen framstå som ett föremål för politiken oeh ett medel för statsmakten. Ingenting har slagit religionen så djupa sår, som vår protestantiska kyrkas förvridning till instans under staten. Sådan är sjukdomen och sådana äro dess orsaker. Vi kunna omsider pröfva botemedlen.