Aftonbladet – 9 februari 1865, sida 1

I De drucko kaffet ensamma, ty Herlog var deruppe i Öfvergården. Och nu kunde till och med Margreta börja att skratte och sade vänligt och gladt: Se, här sitta vi vid hvar sin bordsända, riktigt som ett herregårdsfolk, Erik! Och Erik blef helt röd, torkade sig om munnen och sade: Ja, göra vi så. När de hade druckit, först på bit och sedan med dopp?, och Margreta, omtänksam som :alltid, satt undan en kopp åt tö sen, som låg och sof ännu, vände hon sig åter skämtsamt till Erik: SNå, nu får jag minna dig på någonting, som du lhar gömt på för mig, Erik! De säga folk, att du skall gifta dig? Erik såg handfallen ut. Jag? Slättes inte! sade han, slattes inte! ooMen de saga åtminstone, att du har varit uppe hos far och telat med honom om alt hjelpa dig att lösa den lotten der i Grandalen, när der nu skall omskiftas till hösten ett är till: och när gossar tänka på så allvarsamma ting, brukar det ha godt tecken förr sig. eRiksdeagsman var väl så urtig och sjeltvilligt tallte med mig derom en gång i början af jullen, och sjelfvilligt erbjöd sig att hjelpa mig, sade han; men jag kunde ändå inte mer än tacka och besinna mig på det. Det är nu vanskligt att lösa gårdar med undras medel. Men så är det också så, att det visst kommer att stå lågt, för det stora förfallet der; och för en någorlunda driftig karl kunde det allt vara något att ta vid, som gaf igen. (Forte)