Aftonbladet – 9 februari 1865, sida 1

Just det der förständet, som I talte om?, sade han slutligen — är det I sjelf har matmora ! Det syns bäst på en sådan, som den okristingen bäruppe. Har han inte blifvit al andras efterrättelse så folkesam, fast en långtifrån kunde vänta sådant, utt det är vackert, ja, vackrare än likt är: alldeles som det heter om den, som sig omvänder och bättrar och som gör större glädje än nio och nittio, som iagen bättring behöfva. Hon vred sig litet oroligt på stolen och svarade blott: Ja, det är allt förunderligt att han är så pass. Och så är han så ung än, bara en ungdom; och det kan väntas än långt mer. Ah-ja! En må nu heller aldrig vara för sträng i tanken om en annanX, fortsatte Erik och såg ned för sig. Då han ej fick svar steg han upp. Nej, så är det! Men nu må väl jag gå min väg: jag förstör söndagsställen här. Vill du inte ba en kafletår först? Jag menar den snart skall vara färdig, sade matmodren och stack under kokarn. Den tösen der ligger och sofver än efter dansebalen och jag hear inte velat väcka henne. Så, går du kanske åstad efter ett par stickflisor åt mig, så ska vi snart få något, eom styrker oss begge. När han gått, kände hon sig också både stärkt och lifvad, ja, riktigt lugn och lättlynt, såsom hon så ofta gjorde efter ett litet tal med Erik. Hon städade ensam stugan, städade sig sjelf, lade fram en hvit drällsduk. på bordet och satte derpå koppar, grädde, socker, kaftet och hvad som var öfver af alla de fina smakbrödena från fars det stora gästabudet.