Nej, detta går ej an! — tänkte Margreta, som tann attsinnesrörelsen låtit henne framkasta tarkar, som hon ej kunde erkänna för någon. Huru det är, Erik! sade hon derföre i en lugnare ton -— sä är det sällan, gudskelof, å tungt här i verlden, att en inte frimodigt kan trösta sig med att det kunde vara långt tyngre. ?Ja, säg nu, om det må ligga en så stor hugsvalelse i det?? sade Erik och satte sig ned. — Han var mycket vand under det sista året, helst om söndagarne, att få tala öfver ?högre ting? med matmodren. ?Största bugsvalelsen?, fortfor Erik — är det i allt fall att veta, ait detär vår Herre, som bestämmer det för oss allihop, antingen det nu går så eller så.? Ah nej, äh nej!? sade Margreta, slikt må en slättes inte taga efter ordet, för då kunde vi ställa det rätt illa för oss och säga att det ändå var Gud, som ställde till det så. ?Ja, det är stort sagdt af er, matmora! stort och rätt och vackert! I är ett märkvärdigt förståndigt qviafolk: och det visste jag allt långt förut.? ?Nej, gudnås!? sade hon. Jag ville ge till att jag hade så mycket mera af det, af förstånd menar jag, alt jag både hade nog för min del och kunde dela med mig åt dem, som äro omkring mig. Du har det långt mer, Erik, fast du hvarken lägger fram det för andra eller låter folk af sig sjelfva märka det. — Men när en kommer litet längre fram i lifvet, så finner en för säkert, att inget annat förstånd räcker fram, än det, som gör den fromme vis och gör den vise from, såsom det står skrifvet.? Erik tänkte efter hvad han skulle svara, för han ville säga det vålmentaste han kunde säga.