Aftonbladet – 9 februari 1865, sida 1

Ja, hon kunde ej neka för sig, att allt ej var, som det kunnat vera, och icke heller, som det borde vara. Hon hade heller oldrig bjudit till att neka derför: ty i sådant fall hade hon kanske mindre haft i sin makt den styrka och den eftertanke, som allt hitintills troget stått som vakt och stöd kring hennes hjerta. Men hade hon väl ännu i sin makt de två stöden? — Hade det åtminstone icke sett ut för någon, som om hon icke hade haft det? ——— Herre Gud, om allt detta ville lemna henne! Ty plågsamt, ångestfullt, såsom nu, hade hon dock aldrig känt det. Aldrig hade hon förr än nu känt detta farliga öfvermått at tycke, som de kalla kärlek; och som rätt visade henne, huru nödvändigt det var att säga — icke till honom, — utan till sig sjelf: hitintills och icke vidare: här skola dessa höga böljor lägga sig. — — — Hon steg upp och sköljde en spann kallt vatten öfver sitt hufvud? Derpå tände hon eld: men hon var i ett så ledsamt lynne i dag, ätt det var med nöd hon kunde låta bli att gråta, oaktadt hon ej visste till hvad det skulle hjelpa. Herlog vaknude äfven, gick upp, klädde sig och hängde upp sin fiol, som han lagt på bordet föregående qväll, ty, god som han var, hade han äfven spelat för folket en stund, ehuru det ej var utan möda för honom. Men han hade en så vacker ton och ingen dansade hellre, än när Herlog spelade. Då Margreta såg honom syssla med tiolen, kom hon ihåg detta. Det spelet hade ju också dragit henne in i det, som nu var, en gång för många år seden. — Herre Gud ! hvad tiden gick och förändrades och hvsd alla förändrades med den! Hon var eå