Aftonbladet – 8 februari 1865, sida 3

j itrauts Ullatd HU. Två våningar. I Man bjöd mig en afton till rike mans tjäll, Jag gick på soper, fastän kölden var bister; Mig mötte de jublande barn: Herr magister! Välkommen ! stig in! vi ha barnbal i qväll!? O barndom, du står som en hägring ulltjemt! Jag följde den .lada, den yrande skaran, Med Axel i spetsen och Ludvig och — Maran? — Så kallas ibland ?Hill-Marie? uppå skämt. I jackor uppträdde herr Carloch herr Bengt; och tänkte sin nyvunna skicklighet visa; De ?gåu för herr Gjörecke?, -— och ?faster Lovisa? Sitt bifall de unga dansörerna skänkt. Och salarne öppnas. El haf utaf ljus i Omströmmear oss alla, och näpna kusiner?, ) Maria och Anna i små krinoliner I I I Ren vänta otåligt på tonernas brus.? Nu uppslås pianot, och barnen med fröjd Som elfvor på bonade tiljorna svinga; i Melodiskt de le de tonerna klinga, i Och glädjen står högt uti ?himmelens höjd.? I lyckliga mödrar! hur sälla I len! Väl barnens, men ock eder fröjd I bereden. ! I Som hägringar blomma i minnenas eden De flyktiga bilder. Er sjelfva I sen. Vi äldre oss samla kring sprakande härd; Mer björkved pålägges, ty herrns termometer I. Har sjunkit till tjugo på qvällen?. Detj heter, Att Bore med hårdhandskar styrer sin verld. : Men lustig är brasan. En rykande bål Oss muntrar. De gyllene satterna njuten! I. Och lefve vär vinter, som smäller iknuten! Sträng är väl kung Bore, men drickom hans skål !? Men klockan slår tio. Det dignande bord Nu dukas. Krystallen och silfret der skiner. Karaflerna fyllas af eldiga viner, Och värden tar ordet: ?En skål för vår nord! I. Jag smög mig ur hvimlet, fick rätt på min rock Och gick från den skimrande våningen neder. En flicka, en trasig, med skälfvande leder, Jag mötte i trappan, en Anna hon ock. En slant goa herre! Ack, vintren är svår! Min mor bor fem trappor häruppe på vinden.? Jag såg på den lilla. Blek var hon om kinden, Och stelnad till is satt i ögat — en tår. Jag gick med den arma, jag följde den röst. En moder jag sig lik en fågel, som lockar, Då snön yrer ned uti hvirflande flockar, De frysande ungar till halfnaket bröst. I spiseln var ?sot-svart. Hvar ?pinne? brännt ned; Ej lås hade dörren, och valtnet var fruset, Nedbrunnet i pipan, det flämtande ljuset Sitt .darrande sken öfver armodet spred. Men qvinnan var tyst; ej ett knot, ej ett muck, Hon höjde mot Honom, som deli våra lotter; Men såg hon på barnen, den armodets dotter, Då smög sig ur vissnande barmen — en suck En suck, blott en enda! Hvad låg ej deri! O moder! du vet det. Ett haf utaf smärta, Eit rop utaf ångeet ur moderligt hjerta, En bön om förskoning, ett skärande skri. Dn nådenes konung! — jag bad i min själ — Böj menskornas hjertan till hjelp uti nöden ! Och mildra din anda o Herre! Till döden Du dömer de arma. De frysa ibjäl. Gif bröd och gif värme, och lindra den nöd, Som trycker sin hand på den snöbleka kinden !7 — Så bad jag; — men upp til! den iskalla vinden En dans-ton från salen dernere nu ljöd. Lill-Anna dernere, som slutat en dans, Nu sög uppå glacen. Lill-Anna häroppe Försökte röreftlves att tina en droppe Af isen i skålen ... Glace också der fanns! Nåväl då, I lyckliga mödrar! Hvar qväll 1 sitten så varmt vid den flammande härden; O, ofiren ej endast åt nöjet och flärden, Men bären er skärf till den hungrandes tjäll. H. B--n. Små äfventyr på en jernvägsresa.