Aftonbladet – 8 februari 1865, sida 2

— Menniskoslägtets ålder. För dr Chr. Lovåns föredrag i detta ämne i Idun lemnar P. T. följande kortfattade redogörelse. Efter några ord om de förändringar jordskorpan undergått under de geologiska perioder, som närmast föregått vår, hvarvid anmärktes, att sedan midten aftertiärperioden temperaturen i vår verldsdel oupphörligt blifvit lägre, till dess, att under diluvialtiden en stor del af det norra Europa var inhöljdt i is, hvarefter en betydlig nedsänkning af landet under hafsytan inträdt med derpå följande höjning och. ytterligare sjunkning till dess kontinenten fått.de konturer, den nu eger, anmärkte talaren, att det ända till den sista tiden varit en bland geologerna allmänt antagen trosartikel, att menniskan uppträdt-i vår-verldsdel först efter dessa förändringar under den nuvarande erioden — torfmossarnes och de yngsta alluvialbidningarnes period — en åsigt, som dock nu då grund af alltmera sig hopande ovedersägiga fakta måst vika för den sanning, attmenniskan i mellersta Europa lefvat tillsanmans med diluvialperiodens nu utdöda, sora däggdjur, Mammuth, Noshörning (Rhnoceros tichorrhinus) Grotibjörn, Grotthyera m. fl., samt att hon öfverlefvat de förändringar, under hvilka. dessa djur försvunnit från jorden, Bland de talrika bevis för denna sats, som den sista tiden medfört, omnämndes Schmerlings undersökvingar at grottor nära Litticeh, Boucher de Perthes Somme-dalens diluviala bildningar, Lartets af grottan vid Aurignac i departementet Haute-Garonne, på hvilket sednare ställe lemningar af en forntida begrafningsplats samt en mängd vapen och verktyg af tlinta och renhorn blifvit påträffad, samt Lartets och Christys särdeles intressanta ynd af lemningar af de äldsta folkstammarnes indusri i grottorna vid Eyzies och Laugene-Base i departementet Dordogne. BSäåsom en aledning att förflytta menniskans jörsta wpträdande ännu längre tillbaka, nemligen till tertiärperioden, påpekades Desnoyers iakttagelser af skåror och märken, endist hänförliga till menniskans åverkan, på len af utdöda djur, hvilka liksom de sandlger vid S:t Prest nära Chartres, der de bifvit funna, af de förnämsta geologer räkias till denna period. Slutligen anfördes nera i detal: fyndet vid Neanderthal nära Elberfeld i en aflagring, som med all sannoikhet kan hänföras till diluvialtiden, af fissila menniskoben, af hvilka kraniet, som i gipsafgjutning förevisades, utmärkte sig för en mängd aplika karakterer. Talaren omnämnde i få ord den Darwinska hypotesen om arternas bildning ur några få enkla typer genom successiv utveckling samt i sammanhang dermed de spekulationer öfver menniskans förhållande till aporna, hvartill det sist nämnda fyndet gifvit anledning, hvarvid han kom till det resultat, som innefattades i ett yttrande af en törklarad Darwinist, den berömde professorn Huxley i London, att icke de hittills funna fossila menniskoresterna märkbart fylla den lucka, som tinnes mellan menniskan och de henne närmast stående djuriormerna. I afseende på beräkningen i vanliga tidsenheter af menniskoslägtets ålder omtalades fyndet af en lerkärlsskärfva i Nil-deltat, som ansägs vara 12,000 är gammal samt af ett menniskoskelett i Mississippiflodens delta, hvilket tillerkändes den aktningsvärda åldern af 57,600 år, hvarvid dock anmärktes, att dessa beråkningar alla hafva afseende på den nuvarande perioden och således icke äro tillämpliga på de utan tvifvel mycket äl