SR a vunna herravälde och det partis oåterkaleliga fall, som falskligen prunkat med demokratiens? namn medan det under årionden genom sina åtgärder undergräft den epublikanska andan och förberedt den kris, om hotade att från unionen skilja ett aritokratiskt slafstatsförbund. Men ej nog ärmed; en betydelsefull återverkan på Suropa kan och skall ej uteblifva. Den å kallade Monroe-doktrinen, som ej vill åla någon europeisk inblandning, något uropeiskt herravälde på någon punkt af Amerikas jord, reser åter hufvudet och ramträder med sina anspråk ännu mera Bhöljda än någonsin förr. Detta bådar ej xodt för den obefästade kejsartronen i exiko, ej heller för de europeiska makter, som sympatiserat med och hemligt understödt slafstaterna i deras kamp: det gifves vissa juropeiska besittningar 1 Amerika, som relan längesedan röjt, hvilken attraktion den republikanska unionen på dem utöfvar. n återverkan af de sednaste händelserna på andra sidan Atlantiska hafvet, hvilken edan inträdt och ligger i öppen dag, visar X i det förslag spanska premierministern Narvaez) den 7 Januari framlade för sortez, att afstå från ockupationen af Doningo, som nu på fjerde året fruktlöst kostat ofantliga offer af blod och penningar. I tillit till unionens vanmakt, kanske i förhoppning om dess definitiva upplösning, beslöto Spaniens cortez den 19 Maj 1861 att införlifva Domingo med spanska väldet, varför ett parti på ön uttalat sig. Spanien, som bland staterna representerar kolibradoseriet, fattigdom och högfärd, vaggade sig den tiden i stormaktsdrömmar, spekulerande på återställandet af sin fordna herrlighet. Då marskalk ODonnel tillstyrkte drottningen att sanktionera cortez nyssnämnda beslut, talade han stolt och ståtligt om ?den första ö, som den store Columbus tog i besittning?. Efter att hafva appdrifvit skatterna till sitt tredubbla belopp och bragt folket till förtviflan genom kälteriförföljelser och en äkta spansk lagskipning, nödgas Spanien nu smälta förödmjukelsen att draga sig tillbaka, under de misshandlade och förtryckta, men okufvade öboernas förbannelser. Det är attförmoda, att slutet af Spaniens tvist med Peru äfven skall förete någon afprutning på den förra maktens högstämda anspråk. Den fråga, som under sistförflutna månad mest äflats att träda i förgrunden och som i alla händelser gifvit telegrafen mycket. att beställa, gäller de från Danmark . lösryckta hertigdömenas framtida öde. Denl: genom en. påtagligen ganska afsigtlig diplo-. matisk indiskretion i Wiener Presse bekantgjorda preussisk-österrikiska notvexlingen af den 13 och 21 December tjenar väsentligen att belysa ställningen. Hr von Bismarcks tvenne depescher af förstnämnda dato hadel. dels låtit förstå, att de tyska stormakterna : borde fortfarande hålla mellanstaterna på l. vederbörligt afstånd, emedan dessas rege-! ringar äro nog lumpna att låta sig påverkos af folkrepresentationer och politiska föreningar, med andra ord i och genom be-l, kämpandet af mellanstaterna bekämpa den. parlamentariska, det vill i hr v. Bismarcks : mun säga den revolutionära principen; delsl. äfven otörbehållsamt uttalat sig för hertigdömenas annexion till Preussen, hvilken alls icke kunde skada Österrikes intressen. Det österrikiska svaret af den 21 December visar, att Österrike väl ej i principen har någonting emot Preussens territoriella maktutvidgning medelst en annexion af det från Danmark tagna rofvet; men fordrar, såsom ju billigt är, för sin del ett tyskt område i ersättning för afträdelsen af andelen i hertigdömena. Det svaret tyckes ej hafva blifvit rätt väl upptaget i Berlin, -underhandlingarne synas för ett ögonblick hafva stannat i stöpet. Trots alla förnekanden förefaller det mer än sannolikt att prins Friedrich Carls besök i Wien (15—19 Januari) verkligen haft för ändamål att sammanknyta den brustna tråden. Ryktet har sedan haft att förmäla om ersättning till Österrike i annan form än territoriel utvidgning, nemligen-så att Preussen dels skulle betala sin allierade med 25 millioner thaler, dels utlofva aktivt bistånd till Venetiens försvar. Det är att förmoda, att Österrike, nyligen luradt genom fagra ord och förespeglingar i den handels-politiska frågan, ej skall uppskatta ett sädant. löfte särdeles högt. 1 månadens sista da-. gar talades om ett omslag ihr v. Bismarcks . planer; han skall hafva funnit sig föranlå-! ten att öfvergifva annexionsplanerna och bemöda sig att åt Preussen betrygga en viss öfverhöghet öfver hertigdömena. Tyska förbundet har aldrig spelat någon roll, som kan gifva frihetens vänner anledning att med saknad se dess afträdande från skådebanan; det har städse blott alltför väl erinrat om den tid, som såg det födas, reaktionens vikingaålder. Det är säledes ej med synnerlig ledsnad vi iakttaga de oupphörligt sig ökande tecknen till dess upplösning. Hela förra året igenom fick det gång efter annan höra kraftiga memento mori, mer eller mindre kärfva påminnelser om sin dödlighet. Verksamt under åratal att framkalla en ny storm mot Danmark, har det sett denna storm rubba dess egna grundfästen, och lider således blott, hvad det förskyllat. Sedan den lyckade distinktionen mellan de tyska stormakternas åligganden och rättigheter såsom stormakter och säsom förbundsmedlemmar förra året blef uppfunnen och på det sättet tillämpad, att förbundslagarne egentligen finnas till blott för småoch mellanstaterna, eller för dem, som ej ha makt att trotsa; sedan samma stormakter praktiskt visat, att de ej låta Smajorisera sig af den höga förbundsförsamlingen i Frankfurt; och sedan Preussen utan omständigheter kört undan förbundets exekutionstrupper som stodo det i vägen (i Rendsburg) samt en annan gång skaffat sig gehör genom hotelsen att besätta Dresden, är förbundets ställning i sjelfva verket rätt ömklig. Det heter nu, att man på mellanstaternas konferens i Bamberg i slutet af förra året skall hafva blifvit enig om att fem stater — Baiern, Sachsen, Wirtemberg, Nassau och Hessen-Darmstadt — skola bilda ett särskildt förbund, dock inom ER dan Adt hasta nad dad at nrma förhan DA I —— HH Ho FR NN vv KR fr DA AR AT AA AA ID AA Ke FÖ ST a Kr fn jr AN mn a mA Aa An LL Ls