Aftonbladet – 8 februari 1865, sida 1

bättre för henne att dansa, tyckte hon. Det var på den så kallade ?folke-balen? hos riksdagsman, som gafs några dagar efter den förra och som var den gladasie afalla jultillställvingarne. Der dansades väl endast i köksstugan och der vankades väl ingen rarare mellanförfriskning under aftonen än dricka, smörgås och panas, och ingen förnämare mat till qvällen än kött, rotmos och grynvälling; men der voro allt ändå de mest belåtna gästerna. Der dsnsades så att rockskörten stodo runda som tunnband omkring ungersvennerna och der spottades i näfven innan man tog sin tös om lifvet och lyfte henne halfalnshögt från golfvet. Förutom Hallingen? och dylika danser, som voro gamla bekanta, uppfördes andra, för tillfället uppfunna, derunder karlarne klädde ut sig än till ludna skogsmenniskor i färskinnsfällar och än till djur på fyra fötter; och pigorna stodo radtals ö:ver hvarandra på bord och bänkar och skreko af all audans kraft, då de fasliga djuren nafsade i deras kjolar. Det var mycket muntert. I detta samqväm var det vanligt att qvinnorna, aldrig männen, bjödo upp till dansen. Kökspigan ledde ordningen af förlustelserna under aftonen; liksom hon, men aldrig dottern i huset, var värdinnan. Margreta och hennes far sutto med de äldre männen och qvinfolken in i kammaren intill dansstugan — och der dracks öl och panas och rökades så det bolmade, i hvilket sednere äfven många bland hustrurna deltogo. Utanför väggarne ströko äfven nu flocktals de af grannlagets drängar och igor, som ej voro inbjudna. Men när det edi framåt natter, sändes någon af huses folk ut för att fråga, om de ej ville följa med in och se på julron, hvilket efter mycket prutande och många tal om den stora skammen? dock slutligen gerna antögs.