Aftonbladet – 8 februari 1865, sida 1

ler fanns annat att se, som bättre var. Der kom en liten Fredrikshalds-7jomfru?, syster till handelmans fru, vid sidan af Gunerus, och de skulle just börja dansen. De voro ändå roligast att se på, änskönt det var som om det gjort litet ondt någonstädes. Jomfrun var så vacker och så lätt, som om hon varit en dansande engel på ett måladt papper. Ja, tänkte Margreta, en sådan skall han ha till slut! En sådan växer han mer och mer till, och oss alla här må han ju växa mer och mer ifrån. Det skall så vara. Och dermed gick hon ut ur dansrummet och slog sig ned bland de äldre hustrurna. Nu skulle det till sist Pväfvas vadmal. Hvem ville anföra den? Det borde vara en af barnen i huset. Då kan det bli Margreta, sade CarlJohan. SGunerus, gå du in och fråga Marsreta om hon inte vill det. Gunerus framförde ärendet, och det var ;j utan att hon kände sig frestad; men hon yesinnade sig snart och svarade, dock med en liten suck: Nej, jag hör till de gamla nu. Gå du ill någon af herregårdsmamsellerna. Det ikar sig bättre. 5å tar jag väl ut mitt en annan gång, när det likar sig ändå bättre, sade han. Margreta fick likväl ej sitta, fast hon ej anförde dansen, ty i sammanbang med denna dans följde ?nigar-polskan?, i hvil ken hvartenda lif måste upp och draga oenom alla rummen, ut på gården, rundtom densamma, tills förvirringen och trängseln lossade det sista bandet på aftonens munterhet. Detta var allt mycket roligt tyckte alla, och äfven Margreta. Men det kom en annan dansebal, då det dock likade sig långt