Aftonbladet – 7 februari 1865, sida 2

Westmanland-Dala-jernvägen. Från Leksand skrifves den 31 Jan, till Dalpilen. Ryktet förmäler att civilingeniören Gyllenhammar i dessa dagar afslutat en ytterligare underning för lämpligaste sträckningen af den föreslagna 8. k. Westmanland-Dala JjJernbanan och att den utfallit! särdeles gynnsamt. Ingeniören lärer under de 3 sista månaderna varit med detta arbete sysselsatt och funnit den förut utsynade vägen från Westerås öfver Haraker, Fläckebo, W. Waåhla, Norberg, Avesta, Hedemora och Säter till Stora Tuna så lämplig, att några rre förändringar der icke kommit i fråga. Från Tuna till Insjö hafva dock hans undersökningar ländt till helt andra resultat än de föregående. I afseende på Insjö, såsom banans lämpligaste slutpunkt, lärer han visserligen vara ense med sina föregångare, men i stället för att i Tuna, enligt äldre projekt, gå öfver elfven vid Forsshufvud och derifrån öfver Wallsforss och Halgnäs till Brenäs vid nyssnämnda sjö, säges ingenlören Gyllenhammar hafva funnit fördelaktigare att från Tuna kyrka draga banan till Båtsta, i hvars granskap elfvens betydligt minskade djup gö5r öfvergången mycket lättare. Från Bätsta skulle den sedan göra en krökning åt vester genom Gagnef öfver Gagnbro, Dufnäs, Gimsberg, Djurmo, Skagen, Moje, öster om Mojesjön, och sedan genom Al öfver Alsoch Gnip bohedarne till Sätra och Brenäs. Afståndet från Tuna öfver Båtsta till Insjö blir visserligen ?s mil längre än öfver Forsshufvud, men denna förlängning lärer dock erbjuda en betydligt billigare anläggningskostnad och ojemförligt lämpligare läge. Oberäknadt mycket svåra bergsprängningar kan man på Forsshufvud-Insjölinien icke undvika lutningar af 1 fot på 80, då deremot på Båtsta-Insjölinien ingen öfverstiger 1 fot på 200. Statens banor hafva lutningar af 1 fot på 100. Den förra linien skulle således framtvinga mycket skarpare lutningar än statsbanornas svåraste, då deremot den sednare äfven på sitt brantaste läge icke blefve mer än hälften så brant som statsbanornas mest framstående. På Båtsta-Insjölinien förekommer dessutom ingen krökning med mindre radie än 3000 fot, och då statens banor ega sådana med 1000 fots radie, och kurvor med 5000 fots radie i afseende på jernbanor anses nästan likställiga med räta linier, synes klart hvilka stora fördelar äfven i detta fall den af ingeniören Gyllenhammar föreslagna förändringen af banans sträckning ifrån Tuna komme att erbjuda. Från Westerås till Tuna lärer ingen lutning öfverstiga 1 fot på 200 och ingen krökning understiga 5000 fots radie, hvilket förhållande således blir ännu gynnsammare. Den af hr Gyllenhammar utsynade bansträckningen från Westeräs till Tuna säges utgöra 10 mil 33,760 fot och från Tuna till Insjö 3 mil 20,600 fot eller tillsammans ungefär 14 mil.