vända sina krafter och kunskaper i en nyt tig verksamhet, det skadliga i den prissteg ring på produkter och arbete, som härflö af inskränkningarne i den fria konkurren sen, och ändtligen all den oklarhet och för. virring i såväl rättsföreställningarne som rättstillståndet, hvilket förorsakades af för. söket art genom en vidlyftig och detaljerac lagstiftning ordma den menskliga verksam hetens rent ekconomiska sida. Saken äl längesedan utdebatterad. Inemot slutet a! förra århundradlet började dansk-norska re: geringen röja några tecken till en mera fri sinnad uppfattning af frågan, men med verkliga framsteg gick det ytterst långsamt. Till och med här i Norge var man efter skilsmessan från Danmark länge föga gyn samt stämd för reformer på ifrågavarande område. Skjutsförordningen af 1816 tillät sålunda upprättande af åkareoch båtförareskrå, och handelsförordningen af den 8 Juni 1818 var snarare en återgång än ett framsteg. Af de tre Skandinaviska rikena var det likväl Norge, som först tog initiativet till en reform i handelslagstiftningen. Redar handtverksförordningen af den 15 Juli 1839 hade till någon del denna karakter, särskildt genom det successiva afskaffandet af skrå och frigifvandet af handtverksnäringen på landsbygden. Det blef emellertid hufvud. sakligen handelslagen af den 8 Aug. 1842. som på allvar angrep det gamla systemet. Sverge följde smart exemplet. Den 22 Dec. 1846 nikom der en handelsordning, som var något mindre fri än vår handelslag af 1842, och en handtverksordning, som gick mycket längre än vår lag af 1839, i frigifvande af handtverksnäringen i stad, men ej fullt så långt i afseende på handtverksfriheten på landet. Och genom en nyligen utfärdad lag af den 13 Juni 1864 har man medgifvit nä. stan fullständig näringsfrihet så i handel som handtverk. Äfven i Danmark har en ny och friare näringslag utkommit den 27 Dec. 1857, men den går långtifrån så vid som den svenska i lossandet af de näringarne pålagda band. (Forts.)