RASERNA ATELIER ATT EISER STOCKHOLM den 7 febr, De skandinaviska rikenas lagstiftning rörande handel, handtverk och fabriker. Vi begynna i dag meddela prof. Asche hougs förut omnämnda föredrag i Skandinaviska sällskapet i Kristiania, så lydande: De tre skandinaviska rikenas näringslag stliftning har utvecklat sig på samma grund val och i samma riktning. Den första förändringen i det ursprung liga tillståndet, då all näring var fri och ingen skilnad egde rum mellan städernas och landsbygdens näringsrätt, bestod, hvad Norge angår, deri, att detaljhandeln knöts till städerna, i det att landthandel förbjöds. Detta steg till en lagstadgad skilnad mellan stadsoch landtnäring togs i Norge genom en förordning ef 1299, i Sverge i början af 14:de århundradet genom Magnus Erikssons stadslag. I Danmark, der landtbefolkningen bodde i byar och den faktiska skilnaden mellan stad och land derföre var mindre skarp, synes ifrågavarande inskränkning först efterhand hafva blifvit allmänt införd. De första spåren dertill återfinnas i några stadsprivilegier från åren 1360 och 1361. Den andra hufvudinskränkningen i landsbygdens näringsfrihet var, att utförseln från och införseln till riket förbehöllos åt städerna allena. Såvidt vi veta, infördes den först i Danmark, som har jemförelsevis få hamnar, men korta och lätta inre kommunikationslinier. Principen framträder redan i Kjöbenhavns privilegier af 1254, och att sluta af drottning Margarethas förordning för Jutland och Fyen at år 1396, måste den antagas på den tiden hafva varit allmän gällande. I Sverge är den erkänd genom ofvannämnda stadslag. I Norge, som eger en utomordentlig mängd goda hamnar, men der all landväga transport isynnerhet i äldre dagar var högst besvärlig, finnas väl spår af en sådan grundsats redan i förordningar från början af 14:de århundradet, men den kan dock ej egentligen sägas hafva blitvit införd förrän genom några förordningar, som utkommo under åren 1370—1384. Utförseln af den mest voluminösa af de norska exportartiklarne, nemligen trävaror, var länge tillåten äfven från landtdistrikterna. Först 1672 förbjöds att drifva denna export annat än från städer och sådana lastageplatser, der det fanns tullkontor. Härigenom hade således handeln blifvit stadsnäring. Denna princip genomfördes med stor stränghet hos oss intill 1842, i Sverge till 1845 och i Danmark till 1857. Visserligen kunde i allmänhet hvem som helst införa varor från utlandet, om blott införseln — för tulluppbördens skull — försiggick genom städerna ällerlastageplatserna, 1 Sverge genom stapelstäderna. Likaledes meddelade man med sparsam hand landthandelsrivilegier, men regeln var, att icke ens andel med inrikes varor fick ega ega rum på landet. Härifrån funnos dock åtskilliga vigtiga undantag både i Norge och i Sverge. I Danmark var hökarhandel tillåten på landsbygden, men i öfrigt tillämpades principen der ännu strängare, och det ansågs för ett ej obetydligt framsteg, att man är 1845 tillät landibor att på landsbygden uppköpa samt införa till städerna och försälja landtmannens naturoch husflitsprodukter. Äfven handtverkerierna gjordes till stadsnäring. Endast de allra simplaste och för bonden oumbärligaste handtverk fingo drifvas på landet. De äldsta spåren häraf träffar man i Sverge (1342), och i Danmark i början af femtonde århundradet, i Norge deremot först år 1539. Ytterligare beröfvade man landsbygden skeppsredning och skepparnäring. Sannolikt blef detta redan tidigt gällande lag igrannrikena; ty i Norge förbjödos bönderna, utan tvifvel efter det af de förra gifna föredöme, genom en förordning af 1490, att ega större fartyg än af 3 eller 4 läster, hvilket fortfor att vara regel långt fram i sjuttonde ärhundradet, ja kanske till och med ända till förordningen om kommercien af den 4 Aug. 1742. Bruksoch fabriksindustrien kunde deremot ej fjettras vid städerna: ty en del af deråämnen, som den förädlar, kunde ej bära transporten till städerna, eller förutsatte denna förädling vattenkraft, hvilken måste tanlitas der den fanns. Äfven inom städernas egna områden in skränktes näringsfriheten. Först begränsades den för dem, som voro gäster. till fördel för sådana som der hade sin stadigvarande vistelse. Dessutom började man som vilkor för rättigheten att idka en ?bunden? näring fordra vida mer än stadigvarande vistelse i staden, nemligen burskap eller en offentlig auktorisation, hvilken blott gafs åt dem, som aflade ed inför stadens magistrat RER RRD ARNE LESS NN REA SRA a häct nn när han oc9o honom hland så måNnon