kat, togo de slutligen plats allesammans allra längst ned vid dörren, der Margreta under en qvarts krusande med en och hvar, sökte förmå dem att flytta sig litet högre upp. Alla försök voro dock fåfänga, till dess prostinnan eller pastorskan vinkade en och annan upp till sig vid främsta bänken, då de med mycket varsamma fjät, försigtigt, nästan utan att röra golfvet, trädde fram och satte sig på yttersta kanten intill sina höga grannar, liksom allt för artiga att sitta för tungt. Margreta tjenstgjorde såsom värdinna, icke för förplägningens tillagande, utan för dess utdelande. Hon var klädd i bart hår i dag, hvilket förundrade många och heller aldrig kunde händt annat än i föräldrahuset; ty en gift hustru måste alltid, äfven i den starkaste sommarvärme, hafva hvit sockerduks-duk på hufvudet i gästabud, ja, ofta icke blott en, utan två, till och med tre; detta sista endast likväl de äldre hustrurna. Föröfrigt bar hon en klar gredelin orleansklädning och ett rödt och svart bebärdadt sidenförkläde från tbyn, som hon fått af far i begåfning till julen. En liten slät hvit krage och det rika vackra håret uppfäst med eu gammaldags förgylld kam, gjorde henne så prydlig och vacker att se på, som trots någon af de unga herregårds matmödrarne eller dess döttrar. Dessa sednare voro i dag klädda som vid deras egna julgästabud, med tunna klädningar, skärp som fladdrade och skogsgrönt på håret. Margreta hade ingen liten möda sådana dagar som dessa, ty ingen må tro att den hedervärda bondeklassen ej har en stark sjelfkänsla, som bjuder en och hvar att noga ha reda på sin plats, oaktadt man alltid, liksom på försök, låtsar att vilja sätta sig längst ned. Särdeles var detta besvär