nen Carl-Johan och äldste sonen Magnus, som annars var boende söderut i Sundahl, men för julens och sitt stundande bröllops skull var hemkommen — nu stodo dessa tre på trappan, bugande och välkomnande, Carl-Johan alltemellanåt hjelpande tillrätte de försigtiga bondhustrurna, som hade sins svaria klädningar, hvita underkjortlar och hvita linongsförkläden knippade upp änds under lifvet, hvartör de icke utan mycker möda kunde komma i skicklig ordning igen Under tiden utdelades af någon bland tje varne bränvin såsom traktat till. körsven nerna, medan bandhunden, nu lös, sprang fram och tillbaka mellan menniskor, hästai och åkdon, luktade på hvar sak och hva menniska och dessemellan uppförande args strider med främmande hundar, allt unde det Carl-Johan, såsom det står skrifvet på något ställe, idkeligen ropade: Välkommer — vet hut! I förstugan hänvisades alla qvinfolks gästerna att taga vägen till den vanligt hvardagsstugan, der allt restyget blef upp stapladt i runda, stora knyten på sängar soffor och golf och der ett eller två talg ljus brunno på bordet framför en liten kam marspegel. Här var det äfven som all upp läggningen pögick, och som folk jemnt oci starkt strömmade till, fingo de, som aftack lade sig, ej hafva läng tid på sig. Hade ocksi en och annan gumma en flik af den svart: klädningskjorteln uppe vid lifvet ännu, s fick det stå sitt kast. Och nu stego gummorna, med ett för skräckligt, ändlöst krusande, genom dör rarne in i de upplysta kamrarne, der di vaggande trängde sig fram mellan pigor met kaltebrickor och pigor med toma brickor och, efter att hafva följt rummens alla fyr: väggar rundt omkring och helsat och tac