sin hxa ide. Det har guvits andra Uder,1io hvilkas fixa id mera smakat af det som man jne påstår vara det sublimas närmaste granne. de vad angår vår tid, så torde, som sagdt är, let kunna dragas i tvifvel huruvida han har någon fix id alls, åtminstone någon universel; mer och mindre allmänna fixa ideer saknar han visserligen ej. Till exempel en, som torde vara en af de allmännaste — den att samla. En samlare f, är alltid lycklig, och, märk väl, graden atlq hans lycka beror ingalunda på värdet eller jr värdelösheten af hans samling i och för sig; den beror uteslutande på att samlarens mani är af äkta sorten, är riktigt intensiv. Jag har aldrig kännt en veritabel samlare som ej ansett sig sjelf för den afundsvärdaste bland dödlige, emedan han ansett sin sam-j, ling vara den dyrbaraste i verlden, hon måls nu ha utgjorts af fotografier eller postmär-!), ken, växter eller skalbaggar, fågelägg eller sigiller, disputationer eller diamanter. Ja, det vill säga, af sistoämnda species utaf! samlare har jag, uppriktigt sagdt, aldrig! kännt något exemplar; visserligen har jag kännt en och annan, hvilkens lust kunnat) ligga åt det hället, men ingen, för hvilken j, diamanterna legat inom häll. Och det är, som fransmannen säger, härvid icke nog att! ha la bosse de la chose?, man måste också I , ha la chose meme.?. Som sagdt, jag har icke äran att känna någon diamantsamlare, men ex analogia kan jag slwa till att en sådan icke kan känna sig lyckligare än en samlare af postmärken; ja egentligen bör han känna sig mycket oroligare, följaktligen mindre lycklig. Kommer ni ihäg, min läsarinna, hvad som för ett par är sedan hände hertigen af Braunschweig, den beryktade diamantsamlaren i Paris? Han kom mer hem en qväll, och vid inträdet i sin sängkammare stupar han omkull på en golt d läggning af diamanter: han skyndar att on-? dersöka sin diamantkista och finner derur bortstulna pjeser till ett värde af bortåt nio millioner. Skulle ni velat vara i hans klä-ls: der det ögonblicket? ti Eller ville ni vara i hans ställe i alla fall? ST Jag för min del känner ingen lust för att p fara ut emot de rika; sådant vittnar bådelkF om dålig ton och om klent begrepp. Det skall alltid finnas rika, så länge det ej finnes endast fattiga. Om de missnöjde och fe afundsjnke här i verlden finge sim vilja fram, så borde jorden vara befolkad endast med millionärer. Men först då skulle detjlt icke mera finnas några millionärer: vilfi skulle allesammans hungra, omgifna af skat-g ter... som icke längre vore skatter. M Jag har ingenting emot de rika, men jag, har ett varmt hjerta för de fattiga. Jagt skulle sjelf vilja vara rik, så rik att jag kunde samla diamanter — för att lata bli k att göra det. Jag skulle icke beröfva migk lifvets förfinade njutningar, denna lyx som föräclar smaken och lyfter inbillningskraf ten, men jag skulle också besta mig en an-H nan lyx, den lyx för hvilken jag i främstaly rummet ville önska mig rikedom — lyxen att göra godt. Och jag skulle icke tagaln saken trivialt, icke handlöst kasta ut all-Ib n a mosor. Allmosan är endast barmhertighe-n tens skal; att äfven hon är nödvändig, bevisa bäst de närvarande förhållandena, som med så stert skäl blifvit af pressen fraw-d hållna till menniskokärlekens behjertande. Men om jag vore rik, skulle jag endast un-f, dantagsvis gitva allmosor, endast under lik-1i artade omständigheter med de nuvarande. a Det finnes för menniskovännen så mycketjs annat att göra, som medlör ännu större väl-8 signelse. Det finnes åtskilliga stiftelser, och det beböfves ännu flera, ämnade att för samhällets olycksbarn underlätta lifvet, un-s dervisningen, arbetet, ärbarheten; det be-)t höfves så många uthuggningar i armodets och lastens mörka skog, för att insläppa li-s tet ljus i samhällslabyrinten. Om jag vore jn rik, skulle jag derföre uppsöka personverl med redlig håg och praktisk blick, sådana som den qvinna, hvilken nyligen slutade sin välsignelserika verksamhet inom detta samhälle. Eiter deras råd och anvis-li ning skulle jag svfta hemgifter åt hederliga t flickor, skänka bjelp och tröst åt fawtiga! bernpaföderskor, som försmäkta i sina usla H kytfen utan vård, utan morgondag, bidragalt till inrättande af barnhus, skolor, hem tförjk orklöse och för obotligt sjuka, underlätta !t förbindelsen mellan arbetsgitvare och arbetstagare; jag skulle — hvad vet jag? Menl? hvad jag icke skulle göra vore aut — samla diamanter. Jag skulle alltid påminna miglå att rickesse oblige, icke i kraft at samhälls-t lagen, ty den tvungna välgörenheten dödar! barmhertigheten, utan i kraft af hjertats ; lag. Jag skulle sålunda ha min fixa id, fix och färdig. Och om det slutligen be-j1 funnes att denna ide hade uträttat fögalt godt, afhjelpt föga eller intet eiände i verl1 den, att den varit blott en echimere — nå! väl, chimere som chimere, jag skulle i alla : fall gifva företräde åt den, eom adiade mitt 1t uppsåt. 1 Visheten talar ofta genom de enfaldigesh mun. För några aftnar sedan promenerade if jag med en vän och hans lilla son öfver f Carl XIII:s torg. Vi mötte en fattig qvinna,; blåfrusen och darrande, med en liten gråtande flicka på armen. Hon tiggde icke, men allt hos henne ropade om nöd och brist. I j I hvilket kyfle skulle de gå att tillbringa den kalla Januarinatten? Pappa?, anmärkte lilla Hugo, ?den stackars qvinnan mätte vara mycket fattig.? — I! ?Ja, min gosse.? ; ?Pappa, hvarför har Gud skapat fattiga ? ls Fadren sökte efter ett svar. Innan han l: fann det, återtog barnet: l Jo, nu vet jag: det är för att de rika ; skola kunna göra godt, så att de ha någon l, glädje af att vara rika.? I Vi vexlade en rörd blick, och vid hemkomsten tog han sin son i famn och kysste honom. Men jag tänkte: den gossen kommer med Guds hjelp icke att samla diamanter! Kanske var det tanken på lilla Hugo och hans åsigt om nödens välsignelse iör del, rika, fom dikterade begynnelseorden i denna uppsats.