Aftonbladet – 6 februari 1865, sida 3

Näktergalens sång klingar underbar, Sina sånger han ur vårt hjerta tar. Hedens lärka dock älskade jag mer; Hon från himlen sjöng tonerna hit ner. Godt det är och gladt, då en fågel slår, Heligare än är då tystnad rår. Öfver hedens lugn breder tystnaden Vidt sin vinge ut, — skönt är under den. Författarinnans vistelse i Sverge har framkallat tvenne dikter 7I Sverige? och ?Stockholm?. Vi meddela den förra såsom ett af de mest talande bevisen derför, huru oändligt den affekterade personifikationen ?Svea? numera skämmer en eljest god dikt. Om man på alla de ställen, der detta konstlade, dels perukstocksmässiga, dels sentimentala uttryck förekommer, ville rensa bort detsamma och ersätta det med det gamla hederliga och välklingande ordet Sverge, så skulle utan tvifvel efterföljande lilla dikt kunna läsas med nöje: I Sverige. Till Svea kommen öfver österhaf, Hvad sökte först i Svea jag — en graf. Din graf jag sökte, store hjeltekung, Som uti häfden letver evigt ung; Med hvilken Svea ryktets höjder vann, Och dubbad stod som verldens riddersman ; Med hvilken Sveas namn blef det baner. Som högst man än på ärans höjder ser, För hvilket folken taga hatten af; Jag sökte, tolfte Karl, din hjeltegraf. Och vid den grafven stod jag sedan nöjd; Jag stod ju der på mensklighetens höjd. Ej skönare den har ett mål, än så, Som Sveas kung, i lifvets kamp bestå. Gå mot det mål, som högst det har bekänt Med öppen blick så modigt, oafvändt Att, för hvad högst det fattat, gifva ut Sig sjelf, är mensklighetens mål till slut. Vi böra till slut nämna, att det manligtplastiska element och den formsäkerhet, som vi funnit i denna författarinnas dikter, icke hindrar, att öfver dem är utbredt detta fina doft af sann och ädel qvinlighet, som aldrig förfelar att på en läsare med oförderfvadt hjerta göra det angenämaste intryck. Stycken, sådana som Barnafjät, Modren, Det döende barnet, Spinnerskan och många andra, förete en finhet och en sentiment, som aldrig en manlig diktare skulle kunna uppnå. Wilhelmina Nordströms dikter — det blir summan af vårt korta skärskådande — höra till det fullhaltigaste och bästa, som på sista tiden blifvit skrifvet på vårt språk. Vore de författade på ett språk, som talas af många millioner, skulle de utan tvifvel snart upplefva en mängd upplagor. Vi ha just framför oss liggande den femtiondesjette af den i Miänchen lefvande poeten Emanuel Geibels lyriska dikter. Och med den tro vi Wilhelmina Nordströms i flera hänseenden fullt kunna mäta sig.