Aftonbladet – 6 februari 1865, sida 3

Ny svensk-finsk litteratur. I. Dikter af Wilhelmina Nordström (Örebro 1864.) ?För att skrifva prosa måste man hafva något att säga; men den, som icke har någonting att säga, kan det oaktadt mycket väl göra vers och rim, hvarvid då det ena ordet ger det andra.? Dessa Goethes ord vinna i våra dagar en storartad bekräftelse. 1 alla länder är man öfverlupen med en massa gehör-poesi, der den mer eller mindre välklingande och rythmiska frasen är allt, innehållet intet, — med en otalig mängd af lyriska dikter, som, om de skulle underkastas det profvet att öfversättas på prosa, genast skulle visa sig innebära komlett nonsens. Och af ett sådant tomt klinglang låter emellertid en stor del af allmänheten bedåra sig. Det ärså vanligt att få höra det berömmet i afseende på poetiska produktioner: ?ja, det är visst icke så mycket bevändt med innehållet, men det är i alla fall ett så utmärkt vackert språk? ; liksom om språket i och för sig sjelf vore något och kunde innebära någonting berömvärdt, annat än i den mån det är ett adeqvat uttryck för sanna, höga och sköna tankar och ider. För en verklig kritik visar sig också vanligen detta så specielt berömda vackra språk? innebära en väfnad af tomt och osammanhängande frasmakeri. Vi föreställa oss att man på fullkomligt orätt håll söker de faror, som hota poesiens framtid, då man föreställer sig att det materiella framåtskridandet skall hämma den poetiska produktionen, att den fortgående kulturen skall förstöra all poetisk uppfattning, all naivitet i sederna. Den egentliga faran ligger deri, att man numera blir så öfverlupen med falsk poesi, att när den äkta kommer, allmänheten icke känner igen den säsom sådan, icke har sinne derför. Redan ett konstladt qvarstående på en lägre utvecklingsgrad, ett fasthållande af en förgången tids anda och ton får nu för tiden ofta gälla såsom någonting i och för sig poetiskt; samtiden känner en viss förnöjelse deröfver att se huru midt under tidens mångahanda sorger och bekymmer det kan falla någon in att dikta medeltids-trubadurqväden, och finner sig äfven iatt räkra den konstlade barnsligheten, den drömmande oredan för poesi; ty alltefter som tidehvarfvet går framåt i förståndsskärpa är det fara värdt, att man inbillar sig, att poesienr just är att söka i motsatsen, sålunda i det oförståndiga, det pjollriga, det dimmigt orediga, ja rent af tankeförvirrade. I vårt land har ett öfvervägande feminint inflytande verkat derhän, att vår nyaste vitterhet utvecklat sig på bredden, men deremot högst väsentligt förlorat i intensitet, kraft och nationel betydelse. Vitterhetens fält utgör ett sammanhängande helt, liksom een bildande konstens, och det förfall som uppenbarar sig på ett af dess områden är icke utan inflytande på de öfriga. Den syndaflod af underhaltiga produkter, som framvällt inom romanlitteraturen och novellistiken, har satt hela det bellettristiska området under vatten, utan att såsom Nilfloden lemna e!ter sig något fruktgifvande ämne. Skönlitteraturen i allmänhet har kommit i en viss missaktning; den öfvergångsperiod, hvari vi på sista tiden befunnit oss, har för den politiska och materiella utvecklingen absorberat en mängd förmågor, som funnit det föga inbjudande att uppträda på den vittra arenan vid sidan af de mängskrifvande och i produktivitet oöfverträffliga damerna; resultatet har blifvit att en så att säga öfvervägande feminin karakter blifvit rådande inom hela den vittra produktionen, älven i fråga om en stor del af det som förskrifver sig från manspersoner. Det är som när inom konstens område måleriet alldeles tager öfverhand och fullkomligt öfverflyglar den till sitt väsen mera manliga plastiken, hvilken då blir förvekligad och förslappad och antager måleristil, under det måleriet derigenom allt mer och mer råkar på villovägar; så snart plastiken åter höjt sig ur sin förnedring och förstår att häfda sin rätta plats, inverkar den stärkande och förädlande på måleriet genom att åt detsamma gifva något af den manligt plastiska stilen. De förhållanden, som på allra sista tiden inverkat hämmande på utvecklingen af vår vitterhet, ha icke i samma mån förefunnits i Finland; flera utmärktare förmågor ha känt sig hänvisade till vitterhetens fält, såsom det enda der de fritt kunnat röra sig och der de företrädesvis kunnat medverka något till sin nations andliga lyftning. Det estetiska medelvärdet — om vi så få uttrycka oss — af hvad som under de tvenne sednaste decennierna producerats på skönlitteraturens område i Finland, står !ögst betydligt öfver medelvärdet af hvad som på denna sidan Östersjön under samma tid sett dagen. En särdeles rikhaltig och intressant gåfva har den svenska vitterheten nyligen erhållit från det gamla brödralandet, medelst Wilhelmina Nordströms dikter. Om visäga, att den skaldeförmåga, som här uppenbarar sig, är mera manlig, än den som existerar hos en stor del af våra egna maskulina diktare, så afse vi dermed allsicke något val af storjartade och heroiska ämnen eller användandet af väldiga och dundrande ord (tv på