Aftonbladet – 6 februari 1865, sida 3

Om jag vore rik ...... Nöden är en mensklighetens oförgängliga arfvedel ... Nej, det är för olyckligt med dessa ideassociationer! Mer än en gång hafva de åtminstone för mig försvårat afslutandet af en artikel, och denna gång framträder en sådan genast vid första raden och afbryter min tankegäng. Knappt hade jag nemligen nedskrifvit ofvanstående fras förr än en strof med något så när lika klang rann mig i sinnet, hvilken för halftannat årtionde sedan framställdes, utvecklades och förfäktades i en då lefvande tidning. Den strofen lydde så här: ?Grundskatterna åro ett dyrbart arf från våra fäder ...? Om det är obestridligt, att denna strof var, är och förblir en paradox, så följer deraf visserligen icke attmin begynnelsestrof äfven måste så vara; det kan äl och med hända, att jag längre fram i denna uppsats kommer att upprepa den med större tillförsigt; men för att icke genast gifva lastarenom rum, vill jag för ögonblicket något modifiera densamma. Allteå: Nöden är en gemensam arfvedel för alla mensklighetens generationer. Ungefär på samma sättt tyckes det äfven förhålla sig med nyckem; dock finnes härvid den stora olikheten, :att medan nöden alltid uppenbarar sig i samma hemska gestalt — hungra och frysa — så vexlar deremot nycken i mångfaldiga former, allt efter den tids lynne och art, i hvilken han framträder. Men något måste man alltid ha att roa sig med här i verlden. Man behöfver låta sin tanke, sina begärelser och sin vilja ankra i en fix id. Sterne kallar detta att ha sin dadda. Olyckig den, som icke har en dadda; hans tillvaro är utan rötter, är ett rö som drifves hit och dit af vinden. För att hjelpa sig utan dadda måste man vara gud. Och tänker man noga på saken, så tör det kanske befinnas att sjelfva Jupiter, så gud han var, hade sin dadda, äfven han. Från fursten i sitt palats till dagakarlen i sin koja äro vi alle underkastade känslan af ledsnad, af tomhet. Hvarjehanda förströelser kunna rädda oss derifrån till en tid, men en vacker dag befinnas de icke längre räcka till; annat är det med en fix id in optima forma, den släpper oss ej förr än på kyrkogården.