Aftonbladet – 6 februari 1865, sida 2

nojusSen voro varda det asalla DEeEIloOppet, nen ganska svåra att realisera i händelse f behof. Sednast församlade rikets ständer jeslöto, att det tecknade aktiekapitalet ovilorligen skulle inbetalas och att förrän detta kett lottbref icke må utfärdas. ( 11 uti janklagen.) Lottbrefvet måste jemväl allid utställas på en namngifven person, hvajan bolag och andra institutioner ej tillåtas ngå såsom delegare i enskilda bankbolag; Jetta emedlan i händelse den solidariska anvarighetem behöfde anlitas, lagen ej skulle emna någon tvetydighet om hvilka persoer, som borde göras ansvariga. Derigenom att hela aktiekapitalet kontant nbetalas kommer lottbrefvet att lyda å en viss summa och utdelningen att rättas derefter. Skulle lottegaren finna sin fördel vid utt blifva låntagare ur den del af grundfonlen, som skall till grundfondshypotek förvandlas, så måste detta betraktas alldeles såsom en särskild låneaffär, hvarvid b.nkstyrelsen bör försöka att glömma lottegaren och endast taga i betraktande lånetagarens erbjudna hypotek. Alla de, vare sig lottegare eller icke lottegare, gom äro lånetagare u grundfonaen, måste både ordentligen fullgöra sina halfårs ränteliqvider, samt vara beredda på eventualiteten att kunna bli uppsagde i händelse antingen bankens affärer sådant kräfva, eller bankstyrelsen skulle finna hypoteket hafva undergått någon försämring. Det kan ej sakna intresse att erinra om ett exempel, som, jemte mycket annat, vittnar om olämpligheten af att bibehålla det gamla sättet med sina tvetydiga lottbref. En köpman i Stockholm hade på god tro lemnat, vi vilja minnas 10,000 rdr, såsom försträckning till en affärsman i landsorten och såsom säkerhet emottagit lottbref i enskild bank lydande å 10,000 rdr. Utan afseende derpå att tre fjerdedelar bestodo af hypoteker, innehöll lottbrefvet, att aktiegaren vore delaktig uti banken för 10,00) rdr. Läåntagaren råkade i konkurs och konkursmassans sysslomän påstodo, att den som belånat lottbrefvet ej hade rätt till större andel deiaf än hvad som motsvarade den kontant inbetalta fjerdedelen eller 2500 rdr, hvaremot konkursmassan borde tillerkännas hypoteket för de tre fjerdedelarne, på den grund att detsamma endast vore deponeradt för det olycksfall att banken ej kunde fullgöra sina förbindelser, men som detta ej inträffat hade ingen innehafvare af lottbrefvet någon rätt att utbekomma berörde säkerheter. Besynnerligt nog blef denna åsigt biträdd af konungens högsta domstol och den godtrogne långifvaren fick åtnöja sig med 25 procent, samt för öfrige 75 procent ingå såsom oprioriterad fordringsegare i konkursmassan. De närmare detaljerna rörande denna cause celebre igenfinnas i Juridiskt Arkiv. När sådant kunnat kända, så var det naturligt att lagstiftaren borde uudanrödja tvetydigheten, som kurde ådraga till och med den försigtigast: oförskyllda förluster. Enhvar torde inse att utfärdandet af värdepapper, å skenbirt större belopp uti riksdalertal än hvad dei sjelfva verket äro ämnade att gälla för, kan gifva anledning till oändliga tvister och det är lyckligt att dylikt, såvidt det angår banklotter, genom nya banklagens bestämmelse helt och hållet är förebygdt. Man trodde sig förspörja vid sednaste fondbörsauktion en ökad benägenhet för inköp af banklotter; icke destomindre förblefvo åtskilliga utbjudna banklotter utan antagligt anbud, helt enkelt derföre att auktionsförrättaren ej var i tillfälle upplysa publiken om beskaffenheten af grundfondshypoteket. En annan fördel uppkommer derigenom att bankens hela grundfond verkligen inbetalas och den består deruti,; att uppgifterna om hvad banklotter verkligen lemna i afkastning blifva mera tillförlitliga. Åtskilliga bankstyrelser hafva proklamerat 20 å 25 procents vinstutdelning, utan att tillägga att denna vinstutdelning endast var beräknad för en fjerdedel af aktiekapitalet. Detta ken med allt skäl benämnas ett tomt skryt, ty den som kan räkna inser lätt, att om t. ex. grundfondshypoteket för de tre fjerdedelarne afkastar 6 procent, men vinstutdelningen 24 procent, så blir banklottens afkastning 10!2 procent, hvilket är rätt bra, men aldeles icke för mycket i ett företag förknipjadt med risk). Dels de, som ansett mel sin fördel förenligt att kunna åberopa stcra afkastningar å banklotter, dels de, hvilka ef afundsjuka utskrikit bankerna för de otillbörliga vinster de uppburo, hafva för enat sig om att försäkra allmänheten att 20 å 30 procents afkastning af banklotter vore något ganska vanligt. Fåvitskheten af detta beräkningssätt finner man lättast om man skulle tillämpa det på andra företag. En person eger en jordegendom, som kostat 100,000 rdr; för att bibehålla nödigt rörelsekapital, och då han sjelf ej egde någon öfverdrifven förmögenhet, skedde inköpet med vilkor att 80,000 rdr skulle qvarstå under en längre följd af år mot 5 procents ränta. Egendomen har visat sig gifva 6000 rdrs nettoinkomst. Af dessa måste 4000 rdr användas till betalande af årliga räntan å intecknad? skuldbeloppet, hvadan egaren får 2000 rå nettobehållning. Då han i sjelfva verket cke uti egendomen har nedlagt mer än 20,00 rdr, så skulle han kunna, i händelse nan räknade på samma oegentliga sätt, som varit vanligt vid banklotters afkastning, säga sig hafva 10 procents inkomst af jordegendomen. Vi föreställa 033 dock att ingen vid ett dylikt fall anser förberörde egendom hafva gifvit mer än 6 procent. Sammalunda skulle vid en större fabrik. en oerhörd vinst kunna uppgifvas, om man icke räknade den grundfond, som utgöres af fast egendom, utan blott ansåg afkastningen uppkomma af kostnader för de rudimaterier som förvandlades till något för marknaden fulländadt fabrikat. Önskligt vore emellertid om samtlige bankstyrelser vid nya lottbrefs utfärdande fästade afseende derpå, att dessas lydelse blefve så klar och ostridig, som nya banklagens föreskrifter afsett. Böra voxlar domicilieras? I Börstidningen läses följande: Domicilierina at inrikes wverxelaccepter. hvilket