Aftonbladet – 4 februari 1865, sida 3

MHOejlate rulr uttita abnUuatllat! na Ut aUTaAUv hundratusentals riksdaler till ivköp al drägter och enskilda klädespersedlar, som burits utaf, eller pretiosa och andra saker, som illhört de väsenden, dem de gerom sina hemödanden liksom åter iramtrollat för de beundrande äskädarne G-nom det ofantliga tilloppet och deraf härflytande inkomsterna se herrarne Tussend sig istånd stt på stora antiqvitetsauktioner betala högre priser än andra, och kuvna derigenom förvättra och komplettera samlingen. Hvad som på sädana suktuoner stundom betalas för en ren bagatell, blott den kan bevisus ha tillhört nägon storhet, är alldeles fabelsktigt. Ett konvolut t. ex. med utanskrift al hertigen af: Wellington, fom vu finnes uppställd i glasskåp bos madsme Tussand, sudes mig hafva kostat flera hundra riksdaler. Vaxksbinettet är öppet nästan hela dagen, men man bör helst besöka det på hitnarne emedan figurerna då äro mest tråaflande. Omkring kl. 8 en kulen Novemberafton stannade vår cab utantör ett bländande upplyst hes, och innan vi ännu hatt tid att s8 oss om, kom en livreklädd betjent med hvita ola: hondskar springande, uppläste vagnsdörren, hjelpte oss ur och öppnade dörren till den tursiliga ingången. De vackra marmorstatyerna längs väcgarne, de dyrbara mattorna och de många tjenarne gjorde o-s tveksamma om detta var ingången till ett vexkabinett. Nägra alnshoga bokstälver, som bildade mad. Tussands namn, viskde oss likväl genast att vi voro på ratt vägs En minut sednare öppnades ttlygeldörrarne ull den stora salen, och en syn. som nästan bländade oss genom sin storhet och glans, visade sig för våra förvånade blickar. Denna lysande samling af kungar och prinsessor, öiversållad med ordnar och juveler, denna oändlighet af hotmän och generaler i vikt broderade galadrägter, dessa sllvarsemma biskopar i full ornat — voro de blott optiska synvillor, försvinnande fata morgana eller verkliga figurer? Hade vi förvillst oss 1 en furstes sudiensrum, eller hade vi blifvit förflyttade till ett österländskt trollslott? Vi gnugga oss i ögonen och vända dem i alla riktningar; öÖtverallt ssmma syn, ötverallt samma prakt! Det måte vara en ofontlig sal, man kan ju hvarken se dess början eller slut. Först sednure upptäckte vi stt väggarne helt enkelt voro belagda med spegelglas, och detta förklarade huru rummet kunde se så otantligt stort ut. Omsider tå vi oss en katalog och börja vår rund. Vi stanna först vid en qvinhg figur i liggande tällning. Ar den livande eller död? Ögouen äro slunga, men ansigtet fullt at lif och friskhet. — Bröstet rörde sig lugnt, och man kan tydhgt se huru krucitixet, som hänger i en roseukrans om hennes hals, följer bröstets rörelse. Det är något obeskrifligt älskvärdt i detta fina, ungdomliga, qvimuvansigte; så tycker visst ock-å den varmla sorgklädda qvinnan, som stär tät bskom figuren och voflätligt betraktar den genom sina glasögon; ty hon her bibehålht samma ställning ända sedan vi kommo in. Jag stod länge och väntade att bon skulle flytta sig: men då hon tförblef alldetes orörlig, tog jag slutligeu mod till mig och bad henne mycket höfligt att vara så god och gå något ät sidav. Min anhällan lemnades alldeles uten uppmarksamhet af qvinnan, men icke så uf unna följeslagare, hvilka samt. och synnerligen började skratta. Haltt förtretad säg j:g vu värmare på qvinuan, och wpptäckte att äfven hon var en — vaxfigur — evligt katslogen mad. Tussund, och den soivande damen hennes i uvga unga år eflidna dotter. — Men se der är ju euw bekeot ansigte midt ibland den praktfulla kovungagruppen. De vackra, 1eselmessiga dragen, det svarta knollriga båset och den Jitet framstående näson harjeg bestämdt sett mer än en gåvg i Kristiauius slottspark. Riktigt, jag behöiver icke rädfräga kstulogen, det är konuvg Oscar. Han stär bredvid kouuvg Fredrik VIL och synes Jundas kejsaren ul Österrike äran att konversera med den sköva Eugeme al Frankske. Den fördrifne konung Oitoisin rika, grekiska nationaldiägt är ock-å med i siåien; för närvarande skulle han i en församling ef krönta hufvuden visst icke tilldroga sig så stor uppmärksamhet, som dessa växpersoner synas skäska honom. — Nästu grupp besiod af slla den engelska kooungaltemiljens medlemmar, hvariblund Alexanora, fremställd i sin eleganta bruddrvägt. Prinsessan Wiciorias man, prinsen af Preussen, är en ljushårig, temligen obetydlig person, mem utan att i sitt utseende röja vågot som kunde bestyrka den beskyllning, som engelska pressen slungat emot honom, aut han är en mun, som i hvar e snnat und än Preussen skulle vara en qvaliticerad tukthuskand.dat?. På en teburewt tätt invid denna grupp är anbragt en figur, som anseg för den bäsia i hela somlivgen. Hela hans drägt antyder utt det är en qväkure, men masken är så förträfflig och siällpingen så väl vald, att han si en hel mängd besökande tages för en lefvande person. Denna förmodan ger anlednivg till många justiga sceuer, hvaraf jag sjelt var orsik ul en. En liten flicka tick af sin ledsazare högst otilltredsställande upplysningar om hvem de ohka tigurerna törestallde. Qväkarens menniskoväuliga utseende lät henne förmoda, att han skulle vara litet mera meddelsam än heunes ledsagare med sin spartanska Iakonism. Derföre då qväkaren en gäng vände huivudet så, att han kom att betrokta den lilla flickan, sade hou helt frimodigt: Törs jag besvära er med sett iräga hvilken af prinsessorna den der lilla ar?? Qväkiren skakade i detsamma häntelsevis på hufvudet, och deita nekande svar skulle naturligtvis lemnat flickan lika klok, om j en annan tillstädesvarsnde, som roade sig åt barnets misstag, törbarmat sig och giivit henne tilltreg-ställande upplysningar både om denva och öfriga punsessor. Napoleon, omgitven af sina geueraler och märskalkar, gör oss i ett ögonblick bekanta med det tlörsta franska kej surdömets mest tramstående personligheter, och derför är det alliid trängt omkring denna grupp. Bilard de rundt omkring väggarne på lotställnivgar aubragta tisurerna tinner wan först hela den engelska konungalän: ee DD ee Te 1 3 T FT