Aftonbladet – 4 februari 1865, sida 3

vilja och i Guds namn. Von Bismarck är en . vun, eom synes af Gud gjord för sin upp sitt. hksom dertll andugen koustruersd. )eh hen har löst denna uppgist förmodlisen(!) i fast tro tull hjelpen ofvanifrän. Han har alltid bloit hatt tör ögonen det vål, att bringa sann gudomlig rätt till göllande kraft. Konungeu och bans minister ha orubbhgt bekräftat den tron: det lefver yu Gud i himlen, och Gud vill ha en koung af Preussen, en smord, på jorden. I lenna tro har kovungen tagit sim krona i Königsberg från Guds altare. I denna tro har v. Bismarck verkligen ridderligt försvaret denva kronpas oföryterliga rättigheier. Han har försvarat henne mot tolkrepresententernas skrik och mot nästan ulla idningarnes skrik, ja mot fölkrösten j blott Preussen. utan ock i hela Tyskland, ju äl i bela Europa. Herren Gud har ögon-keuligen skyddat honom. Emedan det är den gudomliga sakens rätt, derför har heren Gud så bevisat sig på underbart sätt, vå et sätt, som ingen mnenniska kunde änka, ja som segraren sjelf icke kunde änka. Om Gud är för oss, ho kan vara 0t 08827 Dertör äro alla vär regerings handlingar underbart välsignade: i budget-rögan, i polska frågan, i tyska enhetsfrå san, i det underbara förbundet med Öster rike, segern öfver Danmark. Ja, den gamle Guden felver än. Det fins dock en Gud i simlen, om demokraterna vilja erkänna honom eller ej, och Hun. alla herrars Herre, vill ha en konung med Guds nåde på jurien. Vi skola dertöre villigt Iyda den Han att till sin representant på jorden, och ;ekämpa dem som skada hans krona. En igt fjerde budet skola vi älska och lyda sär herre konungen. Men ett avnat ud mäste jag nämna, som älven öfverträ es af de konservative. Söndagen förtramus förskräckligt. Gud vill på längden vara ned oss blott om det blir bättre med sönagens helgande.? Harnover. Den genom katekesstriden, -om först väckte deu religiösa rörelsen i Hanvover, bekante arkidiskonus Bourchmidt bar nyligen soflidit. Han var den, .om i första rummet vällade det reaktionära katekesförslegets kasserande. Den för flera trisinnade skrifier bekante ch äfven ektionervde pastor Sulze i Osnpabräck har blitvit nämnd till teol. licentiat ut -vangehska fökulteien i Wien, som nu un ter gn 15:åriga tillvaro blot andra gängen udelar denna värdighet. Pfalz. Protestantföreningen har tillställt paciska Öfverkyrkorådet följande adress i suledning af Schenkels frikänvnuetse: PFå en id, i hvilken uti protestantiska kyrkans -köte ett inflytelserik: parti på det yttersta emödar sig att förneka protestuniismens srundvalar — det som ger houvom lit, röelse och utveckling — under försöket au udertrycka somvetets, forskuingeus, bekän elsens och andens trihet, är det en pligt or alla. för hvilka dessa genom sekelslävga rider mödosvmt tillkämpade klenoder äro årdefulla och -dyrbura, att använda all kraft. på det de icke må gå förlorade gevom hemfellande åt samma wakt. från hvars jertrar reformationen betriat kristendomen. )m sädana swäfvanden hittils kunna be ömma sig al flerfaldiga framgånger, få beor det til icke ringa del på högre vedervörandes fuvoriseripg och understöd. Häri gger grunden till de månglvldiga inveckngarne och de tör kyrkliga livet så högst nenliga striderna ivom de särskilda lands syrkorva. Senaste tiden hari detta afseende wedlört mången glädjande förbättrivg, och redan före vår plolzska kyrka hade värt sronolend Baden utsigten ull en bättre ramud. Med förtröstansfullt deltaganat betrakivde derför den protestantiska kristenicten företeelserna i Baden, då i anledning t dr Schenkels skritt, das Charakterbild Jesu?, motiständarne till protestontiska lärooch samvetsiriheten än en gång upphjödo all makt för att genom embeismaktes bringa va grundsatser till ötvervälde. De tör iudringar, som de sanna protestantervu byste om bediska öfverkyrkorädeis utslug blefvo i fullaste måu upptyllda, Mera vär avude, öfvertygande, irimodigt och tillför-igtligt, utan att den kristligt troende siåvdpunkten på något sätt förnekades, och såunda proiestanti-me ns väsen mer motsva inde, bletvo aldrig af ett lands högst syrkostyrelse de grundsatser utvecklade, på vilka kyrkans törvalining mäste byggas. Forskningsoch lärolriheten, heter det. hn velormatorerna i moilsats mot medeluden yrkas forbud, drinn al sitt samvete, sjeltve ullegnat sig, och liksom de så uppställt vil soren för evangeliska kyrkans uppkomst, ä blir denna princip ock fortfarande vil soret för bennes upprävibällarde och for: varo. Ty bloit så kan kyrkan hälla sig i vexelverkan och godt tförständ med den i sristenheren oafläligt fortgående historiska utvecklingen, hvariöruten hon ej kan vars en verldshistoriskt andlig makt. Dertör är ock denna forskning med all rätt kyrko Iogligt erkänd som en protestantismens ztundval och framförallt ålagd kyrkans tje vare som pligt. Skulle ock denua frihet uti icke sällsynta enskilda full skrida tili örderfliga ötverdrifier, så finner hon icke destom, undre på det hela sin säkra motvigt deri, att vår nuvarande europeiska mensk tghet till sin födsel är en kristenhet, eom Jutligen genom sin moraliska makt ofelbar: :rånskiljer uvllt hvad som verkligen är för kristendom n främmande. Mcd tacksan elädje helsar Protestanvtörenivgen detta utlvg, som i historieb om protestantismen: strider med sina vedersukare har betydelen af en märklig företeelse. I de deri ned lagda uttalanden erkänner protestantföremvgen de allna riktiga och utförbars srundsatserna för en protestantisk kyrko siyrelse, de enda grundvalarne tör återställvude och upprätthållande at friden i proesiuntiska kyrkan? Wien. I stället för den upphörda tidninen Protestavtische Blätter? skall nu et nytt kyrkligt blad framträda. Som redevk