Aftonbladet – 4 februari 1865, sida 2

tJag har inte dansat, sen jag var ungtös hos far, svarade hon. Så skulle du väl lära dig på trettondbalen hos far, så att du kan det, till brording bröllop! Det är inte sed här, att gamla bondhustrur hålla fyr. sMen i ringdansen, dansa de ju? uJa. då dansar en med hela laget. cOch med en och en omsänder med! Adjös med dig! Helsa Erik så godt! Vädrar han en sådan okristen man, som mig här, så rymmer väl han till slut. Kom så ihåg, hvad jug nu har innestående!s Stor tilltro läg i dessa ord; och hon. som stod qvar i stugan, kände det så mångdubbelt förirytsammare, som hon aldrig skulle velat visa, honom eller någon, hvad hon kände. Nej. han kunde få tro henne vara ett godt sjåp, om han ville; men at visa huru vidt hon förstod honom, kunde hon aldrig. Och likväl var det en förarvelse, att hon ändå kunde ha mera lust att le, än att vara ond. För hon var ond; det kände hon tydligt på sitt hjertas häftiga slag. Men det var så omöjligt at ändå vara det så, som hon velat vara. Hon gick en stund fram och tillbaka i stugan, för första gången ej rätt vetande, hvilka göromål hon skulle börja att taga i iu med. Men snart började hon förtvifladt rusta och svänga i sitt hushåll: och då folket kom från kyrkan, var hon dubbelt blid mot Herlog och letade ut de bästa bitarne, som funnos i eofvelgrytan, för husbonden. Hon trodde förvisso att två kyrksupar måtte stärka honom i den stränga vintern och ho vet, om ej Herlog önskat att det alltid måtte vara tillhands en sådan förmildrande söudageumgängel-e, om han vetat deraf. — Erik sporde unga Carl-Johan för ro skull,