TATARNES SON 97. Ur svenska tfolklifvet af förf. till Agnes Tell. Sjelfva julafton var Gunerusej med på Prestsäter; ty då kunde han ej komma ifrån der han var; men juldagen var han den, som anförde lekarne i halmen, och han kände, med en icke obettydlig sjeltkänsla, hvilken annan denne Giunerus Friberg var än den, gom stått för sig sjelf under loghvalfvet och der haft siitt första ingångssamtal med Margre:e. Då de i ekymningen denna dag, efter slutad lek, för första gången blefvo stående litet afsides för sig sjeltva vid ett fönster, påminde han henne om den juldagsqvallen. tJa, Gud har velat det välk, sade hon. 40 syntes alla, att vi bade tagit ett väl stort beting på oss då; men ingen kunde heller af sm menskliga förmåga se en eädan utgång? ZHuiudan utgång? frågade han leende, SA du skutie kunna bli en sådan ackurat menniska. Mins du inte, att du ville spå mig med dina konster der under loghbvalfvet? SSlikt kunde jeg ha lust på ännu! Spå kan en kanske bättre göra med förstånd än med konster, Margreta! Men vi skola vara aktsamme med det. Ja, det är säkrast4, sade hon skrattande. Någon kom i detsamma gående förbi dem och de åtskildes för den gången. Nästa gång de träffades sfsides ver också 5) Be ÅA. B. nr 1-6, 8-12, UL, 19—22, 2, 28 och 27