in aftonbön. Barnet lyfte sina milda ögon not himmelen och det föreföll modren, som om hennes dotter bad för den stackars krämaren; hon tvekade då och begaf sig ut; men det ouda uppsåtet vann seger i hennes själ. En halttimme derefter hade krämaren vått till sängs ien annan kammare. Modren sick in dit och gaf den ol cklige ett väldigt hammarslag i pannan, så att han med en enda suck uppgaf andan. Derpå bar hon ut liket och gömde det i ett lider. Nu tog hon krämarens packe, sagande för sig sjelf: Nu är allt detta mitt.? Den lilla dottern hade sett hela tilldragelsen, men förskräckelsen band benpnes tunga Hon vågade ej yttra ett enda ord. Emellertid kom fadern hem, ochunder det modren tillredde qvällsvarden åt honom, tog barnet fadern afsides och berättade hviskande för honom att hennes mor nu egde en mängd vackra saker, som hon tagit af krämaren. ?Pappa, hon dödade honom?, tillade hon råtaude. Olyckliga!? utbrast fadern och störtade fram till sin hustru; ?talar barnet sanning ? Modren stod stum. Eländiga qvinna!? fortfor mannen, ?polisen skall tå veta det, och i morgon...? Vid dessa ord kastade sig hustrun på knä och förstod så väl att bedja, gråta och smeka, att manen slutligen blef öfvervunnen. Han svor, att brottet aldrig skulle bli upptäckt. Men flickan?, inföll hustrun, hon har sett allt.? Nu blef det en ny scen och nya strider, i hvilka hustrun åter segrade, och den svage mannen kom öfverens med henne, att han följande dagen skulle sätta ut det arma barnet i skogen, der hon icke länge skulle kunna uthärda den stränga kölaen. Så skulle det enda vittnet till brottet försvinna. Den grymme fadern hade mod utt verkställa detta förfärliga beslut, och följande dagen lade han barnet midt i skogen på snön, som ötverallt täckte marken, långt ifrån all hjelp, och ville fly derifrån. Men genomfrusen och gråtande höll den arma flickan sig så fast vid honom, slog sing små, blåfrusna händer så starkt omkring hans hals, att fader-hjertat greps af medlidande. Han tog henne i sin fama och bar henne hem. Det arma barnet hade somnat i hans armar, när han ankom till sin dörr. När hustrun såg barnet komma hem igen, blef hon blåblek; hon sade dock ej ett ord, men tog det slumrande barnet och kastade det i spiseln, der en stor brasa flammade. Ett rop — pappa!? — skallade, och allt var förbi. Barnet var dödt, o:h snart voro dess qvar lefvor förvandlade till aska i spiseln, och veden sprakade rundtomkring. Emellertid väckte det uppmärksamhet i byn, att det lilla älskliga barnet var borta. Hvart hade dnt tagit vägen? Föräldrarne gåtvo så besynnerlige förklaringar, bäda sägo så hemligbetsfulh, sä bleka ut, att misstankar helt naturligt uppstodo. Fadrens seamvetsag; gjorde resten. En afton kunde han ej längre böra på den ohyggliga hemlighet, som förknssade honom, utan bekände alltsammans för en granwe. Denne angaf genast saker. Men när rättvisans handtlangare komno dit, funno de fadern hängande i vindslörstret. Den grymma och onaturliga moden insattes i iängelse under hela byns förbannelser. ——L