till dem som önskade 2s: majoritet än i den motsatta. Öfverståthållarens slutligen framställda proposition, hu.uvida fullmäktige ansågo att 23 Ä stadgande om 23 majoritet vore tillämplig på förevarande fall, blef också besvarad med så allmänt ja. att någon votering icke ens ifrågakom. Vi anse det ganska lyckligt, att man alltså nu är på det klara med afseende å tillämpningen, åtminstone i ett fall, af den ifrägavarande bestämmelsen, som innefattar de: tilltörlitligaste garanti, kommunens medlemmar ega, mot missbruk af den vidsträckta myndighet stadsfullmäktige ega att beskatta kommunen. Lyckligt var äfven att frågan kom till afvörande vid ett tillfälle då en relativt underordnad fröga var å bane och man alltså kunde bilda sim opinion om rätlsfrågan utan att förvillas af någon partihetsighet — härrörande från sjeliva den angvelägenhst som den verkställda voteriogen gällde. PRIMO Angående svenske och norske undersåters reciproka niringsrätt och Posutidningeus försvar för svenska regeringens handlings sätt läser man i Fredrelandet följande anmärkningar: De skäl, P. T. anför till rättfärdigande af svenska regeringens beteende äro 1) at: man ej ville företaga ändringar i en så ny förordning som den af den 18 Juni 1864. 2) att, om man medgåflve danskar lika rät med svenskar, det skulle vara svårt attförvägra andra utländningar samma rätt, och 3) att man genom bifall till det danska för slaget skulle tilldela danskar ett företräde framför norrmän. Dessa skäl förefalla oss vemligen betydelselösa. Hvad det första beträffar, så kan det i alla händelser endast gälla såsom förklaring af svenska regerinsens afslag på det sednaste danska anbudet, men ej med hänseende till det första, som gjordes redan tre år före utfärdandet a! den åberopade författ ingen. När sambandet mellan det danska förslaget och denna förordning så starkt framhälles, kan man ej underlåta att observera den märkliga omständigheten att, medan den svenska re geringen under tre hela är ej haft något att svara, så gafs svaret så snart förord ningen af den 18 Juni utfärdats — en omständighet, som frestar att misstänka, att efslag.t mindre var öranledt af förordningen, än denna af det afslag, man ville gifva(?). Men äfven om man ser bort från det tidigare danska anbudet och blott häller sig till det sista, så är de anförda skä let ej tillfredsställande. Att förändra en nyss gifven lagbestämmelse är helt visst olämpligt, när förändringen innebär alfvikelser från lagbestämmelsens anda och riktning; men när förändringen endast är ett partielt framsteg på den väg, man genom logbestämmelsen beträdt, så är det klurt att denna konsideration är af ringa betydelse. Det andra af de anförda skälen utgår, för det första, från en förutsättning, som man borde ha växt ifrån, nemligen att förhällandet mellan svenskar och danskar ej är af annan natur, än det allmänna förhållandet mellan utländningar. För det andra är det ock i och för sig oriktigt; ty det är någonting ganska vanligt, någonting som ej på minsta vis väcker anstöt, att en stat träder i ett särskildt förhållande till en annan stat och dess undersåter, utan att derföre vilja göra sammaledes med en tredje stat; tullförbud och tulltraktater lemna ju talrika exempel derpå. Med det tredje och sista skälet är ej bättre bestäldt. Det är ju blott ganska kort tid förfluten, sedan Sverge tillade anska domar och utslag en. rättskraft, som norska domar sakna. Väl var det så, att Norge för sin del ej var villigt att göra den ätertjenst, som utgjorde priset för et sådant företräde; men lhkväl törblir det ett faktum, att Danmark i denna Wyeiella riktning fick ett företräde, som orge saknade, och den omständigheten, att Norge saknar en viss företrädesrätt, kan derföre ej nu anföras såsom anledning att vägra Danmark densamma. — Det faller at sig sjelf, att svenska regeringen haft skäl, som hon sjelf funnit vigtiga, att ej gå in på det danska förslaget, och det är möj ligt, att dessa skäl verkligen äro betydel sefulla; det är möjligt, aw man ej avsett föreuligt med Sverges materiella fördel att gifva danska undersåter lika näringsrätt med infödde, att man ansett det skadligt för vissa näringsgrenar, att danskar erhölle en sådan likställighet, eller dylikt. Men hvarför anför man ej då dessa grunder? De nu framdragna äro påtagliga förevändningar.