Margreta hade icke heller beredt sig på, utt det kunde löpa fram så lätt och jemnt ned gången af det nya umgänget, men så hade hon heller aldrig drömt om en sådan örändring till det bättre, som Gunerus hade undergått. Han hade aldrig sökt tilltälle att tala enskildt med henne nu; han var lad och frispråkig och försigtig, såsom hon ;j ännu drömde om. — Ty här gällde det ör honom att: ej gå bröstgänges eller otåigt till väga. Han visste det väl. Med sitt nyta embete, som det kallades, og han sig biättre ut, än då han skulle lära ig utgångsartbetet i Öfre Prestsäter. Han var tu blivem en sådan storkarl, hette det, Dä samma gåmg som undfallande och godynt med folkcet. Och var dagen besvärlig bland, så var dagens lön nära tillhands, vär han i skymningen fick gå bort till en af Prestsätersgårdarne och prata bort en etund. Den, som efter riksdagsmans förmenande minst vann på den atlmänna vänskapliga sinnesstämningen, det var Carl Johan, som icke ville göra annat än hänga öfver disken derborta på Höfdingen hela dagen, låtsande bjelpa Gunerus, men pratande och echåsande med bönderna och qvinfolken. Den derstädes tilltagande, ehuru lånet mera städade, munterheten drog mycket afgrannlagets qvinfolk dit; och för flera af de unga dannemänonen blef det således en ganska upplifvande mötesplats. Men de äldre, med undantag af Herlog och Niklage, höllo eg mera derifrån, och icke heller dessa vände till en början öfverlaetade till sina hem -åsom i fordna dagar. Något hvar hade se ledes till husbehof vunnit på Gunerus återkomst, som syntes vara den lifliga låga, hvilken sände sin förmedlande värma mellan alla, utan att qvisterne svedde omkring sig ännu. (Forte)