Aftonbladet – 1 februari 1865, sida 3

taljerna — knappast tid at skri va något. Den 6 och 7 hade vi åter ganska hett: den 6 togo vi fältet, som fieudtn den 7 förgäfves sökte återtaga. Jag förde mina kanoner i den hetaste elden, men Gud har hittills bevarat mig. Det är förskräckligt att se dessa stackars sönderslitna menniskor och att höra deras jämmer, -Huru mången ligger sårad, döende snarare utaf hunger oc törst än af sina blessyrer, och ofta hittar ingen mensklig fot till honom, då han ligger dold af det höga gräset eller i den tjocka skogen.? Något sednare. ?Som mitt sednaste bref torde väckt oro, skrifver jag nu till dig för att underrätta om min stälning. Det tör intressera dig, om jag går från början och beskrifver hvad som tilldragit sig under de tre sednaste veckorna. Låt mig dock i förbigående säga, att jag nu är sjuk, så att jag kan j vara omständlig. Den 26 Nov. fick jag ordres att åtfölja min kapten till Port Royal och rapportera mig för amiral Dahlgren. Den 27 landade vi derstädes. Kapten Matthews beordrades att taga befälet ötver ett batteri af 8 kanoner (12-:ga), och derutaf skulle jag under honom föra tvenne; — alla på lätta lavetter och dragna sf sjömän. Exerc:8 börjades genast, och jag befann mig nu helt plötsligt til höra en brigad, bestående af infanteri och artilleri, det sednare dock allt sjömän. Redan den 28 på qvällen gingo vi ombord på kanonbåtar, som, tillsammans med ett stort antal transporiångare, lastade med den öfriga armåns trupper, afgingo från Port Royal — ingen vetaude hvart kosan gick. Anda till sent inpå natten voro vi sysselsatta med att utdela bröd och fläsk etc. åt vårt manskap, hvarefter vi stufvade in oss sjelfva efter bästa förmåga. Tidigt på morgonen vaknade jag, gick upp på däck, och der företedde sig nu en af dessa många scener, som för kriget äro så egna, och som söra ett djupt intryck hos mången. En oändlig rad af fartyg smög sBg sakta och tyst upp genom den smala floden, omhöljde af den täta morgondimman. Det fartyg jag tillhörde hade gått något före de eudra, och sålunda fortsatte vi så längt upp som djupet tillät. Men sedan skulle du hafva sett på lif; — hundratals båtar tagende trupperna i land — armåen och flottan täflande att landa först. Amiral Dahlgren var den förste officer jag såg på stranden. fort landstigningen var verkställd, började vi avancera inåt landet. Det dröjde ej örrän vi stötte på tiendens utposter, men de drogo sig utan mycket motständ tillbaka och sände endast en och aunan kula emot oss. Slutligen stannade vi och bivuakerade för några timmar, då det upptäcktes att vi marscherat nära tre eng. mil orätt väg, som vi först måste återvända och sedun fortsätta bivuaken på den fukt ga och leriga marken, utan någonting öfver eller under oss. Nästa morgon bjöd åter trumman framät!? Nu började man få veta att ändamälet var att afskära Chaurlestonoch Savannah-jernvägea, samt att hindra rebellerna att sända alla sina trupper emot general Sherman. Omkriog middagstiden gjordes ett allmänt halt. Jag blef skickad att med mina två kanoner hälla en korsväg, som var af största vigt för armns säkerhet. Några kompanier af infanteri voro redan ditsända. Knappast hade jag hunnit omkring två tredjedelar af vägen, förrän en förfärlig eld öppnades af vär hufvudstyrka och icke mindre lifligt besvärades at fienden. Jag haraldrig tävkt mig en sådan eld. Den hördes på ett litet afstånd som bruset af en ström, allt emellanåt tilltagande i sin vilda tart; å båda sidor dundrade kanonerna utan en minuts uppehåll. Striden här, Honey Hill, varade omkring 7 timmar. Jag hade jemnt uppnått min post, då fienden ryckte an emot densamma och gevärselden å bäda sidor öppnädes. Några sqvadroner kavalleri kommo störtandes ned emot oss, men de tyckies föga ana att vi hade artilleri posterudt derstädes. Jag öppnade en hättig eld med oranat-kartescher emot det enryckande kavälleriet, och deita gjorde tillbörlig verkan. Både detta och infanteriet, som från en anvan sida marseherade emot oss, oeh som jag mötte med kartescher under det våra soldater lågo ner, drogo sig tillbaka. De visade sig igen och gjorde ett nytt försök, men bemöttes på simma vis och med samma verkan. Då förföljde vi, men råkade under ett maskeradt: batteri, der vi ledo så, att jog ansåg rådligt äter intaga korsvägen och hålla densamma. På qvällen slutade striden, och hela armån drogs tillbaka till den punkt, hvarest vi hvilade natten förut. Vi förlorade ett stort antal döda och sårade i denna batalj. Här befästade vi nu vår ställning sågodt vi kunde, och lemnade den till ewt mindre detachement, under det fartygen togo oss app för en annan flod; vi landade åter den 6 Dee. Knappast var detta gjordt, förr än vi mötte fienden. Infanteriet dref honom tillbaka flera mil, tills han slutligen gjorde ett starkt motständ å ett fält nära jernvägen; men, så snart våra kanoner upphann faltet och öppnade sin mördande eld, skyndade rebellerna att draga sig tillbaka inom sina förskansningar. Vi intogo slagordning på fältet och solvo på våra vapen, under det atdelningar voro sysselsatta med att begrafva de döda omkring oss nattenigenom. Hvilan var ej mycken: marken var tuktig och vädret regnigt, och der voro vi utan ett tält eller nagot annat att hålla oss torra med, om icke ett slags gummitäcke, som här mycket begagnas. Som vi anade, anföllo oss rebellerna tidigt följande morgon och sökte ätererölra tältet. (Föregående uftin hade de även förlorat en rgementsflagg; du skulle då, äfvensom när vårt artilleri öppnade elden, hört skogen genljuda af segerrop.) Vihade några timmars hflig strid på morgonen den 7, men rebellerna voro glada au äter tå draga sig tillbaka. — Den 9 anföllo vi åter, och hade en skarp strid, samt lyckades draga dem under nägra maskerade batterier, der jag tror de ledo betydligt. Vi hafva nu förskansat oss och beskjuta härifrån jernvägen. Krigets elände har jag sålunda fått skåda, och, ehuru jag änna ej kännt fruktan på ett bataljtält, utan är färdig återgå i elden, så Lo Fo Id al mad Pal VIT ok na ss PN AttA