Aftonbladet – 1 februari 1865, sida 2

var half fem och sednast fem skulle det ätas. Så stodo ljusen prydligt och väl ordnade och Margreta öfversäg än en gång bordet i sin fars hu, såsom hon plägade, då dörren gick upp. Hon såg deråt och gaf upp ett litet rop. Gunerus Friberg stod inne. Han stängde lårgsamt dörren efter sig, under det han, på det gamla vis, hon så väl kände till, lät ögonen ötverspela rummet, och kom derefter fram till en hvar af de innevarande och tog i hand. Tack för sist, Margreta!? — Tack fader Herlog!!? — Huru stod det nu till ?? — ?Det var som det var;j — hvarefter han åter vände sig till Margreta, log gladt, och frågede efter huru unga Carl-Johan mådde. ?Jo, tack ! han stod sig godt!? — Hon log, hon, äfven och gjorde det om igen. Det var heller ej möjligt annat, ty hela hans utseende gat äterspegling af glädtighet och dertill af em bekymmerfrihet, som hn knappast sett häs honom sedan den qvällen, då han för förssta gången stod vid dörrposten i hennes egzet hem. Och ändåt — huru olika var han ej nu emot då! — Han hade blifvit svårt herremanslik ; han hade äfven blifvit mindre gosselik; och det lät så förunderligt när han talade, ty då han reste bort, hade han varit starkt i målbrottet. Ja, detta var allt en god förändring, det skönjde hon tydligt. Han hade i sorg och glädje varit så liffull och litet obändig förut; nu bar han sig så skickligt till, änskönt han tydligen var riktigt glad. Men månne hon skulle börja kalla honom för herre snart? Han hade ju sådana hvita skjortlipningar för händerna. Hade man sett maken! i Forts. Töljer.)