Aftonbladet – 1 februari 1865, sida 2

honom och oss! — Carl-Johan, skrif du — ja, jag vet då inte. — Jo, skrif — att han må framförallt tänka på sitt Gudslötte. Han kan inte taga det med sig ut bland dem och der bevara det; och hvad det angär att bli en ärad man på den gamlas ihopstulna syndamedel — — — nej, nej! — Åh, herre Gud, om han inte hade lagt det på mig!... Jag törs inte råda; men tänk, om då... Nej, det vore ändå värre! — Carl-Johan — skrif du! Ju skrif, att han — må komma hit igen; och gifve Gud, att det vore sagdt i en god stund! SJETTE KAPITLET. Lucie-ottan var ovanligt klar och blid. Det matta nedanet belyste rent och högtidligt den nyfallna snön, hvilken ej änuu låg djup, utan. blott helt lätt beklädde joren. Kors, en sådan försiggjord Lucieotta! sade Erik till Herlog, der de efter hela det öfriga hushållet gingo uppföre åkerrenen till Öfregården att fira morgonen. Sällan bar det velat sig så väl de andra ärena, vi ha gått denna vägen upplöre.? Nej, men! svarade Herlog, utan att just besinna väderleken så noga. Jag kän undra om de ha fålt någon främmande, som skulle komma, deruppe hos svärfarn ännu. Har du hört till det? tJag har inte hört till någon, men jag tyckte att det lät som om en färdsläde hade skramlat förbi husen en gång på förnatten, så det är visst allt som det skulle vara. — Jo, se der då! der står den bruna färdsläden under loghvalfvet. Då har den allt varit borta och kommit hem, slädan. Den unga matmödren gick med sin son vid ena hander, under hon med der