Aftonbladet – 1 februari 1865, sida 1

få stå till så länge. Det är väl ingen nöt å honom när han kan skrifva så långt bref.s Hon satte sig till bordet igen och började att arbeta flinkt och ifrigt. Men hon tala de icke mera så lätt och behändigt, som hon brukade göra under arbetet. Hon säg upp på de andra som oftast, om någor skulle ha ögonen på henne, och färgen gick oroligt fram och tillbaka på hennes kinder Riksdagsman talade några ord med hva och en och sist med Erik, men denne hade aldrig förr suttit så ouppmärksam och bort kommen, när den förnämste husbonden med delade sig med honom. Han svarade hi och dit och till slut gick han ut efter er brynsten, för knifvarne hade blifvit så slöa. När grannfadren gått, så började så små ningom munterheten att taga upp sig igen men så lössläppt blef den dock icke son förut. Margreta skrattade när hon hörd de andra skratta; dessemelian var hon gla att slippa. Curl-Johan! sade hon, när de lagad sig i väg hem efter qvällsmaten, jag kund nu ha liten led ghet att höra på det brefvet Men jag kan nu inte veta om det är afsed att alla skall höra det. — Det bruka de j! iste vara? Så kan du ju komma upp i min kam meare, sade han. Hon svarade icke derpå; men emot ligg dags kom hon hastigt ihäg någonting, ficl å sig en schal och gick dit upp, der Carl Johan läste med hög röst följaude: ?Välloflige Riksdagsman! Nu först har jag fätt det så pass redig ställt för mig, att jag rätt kan besvara riks dagsmans bref af den 31 Juli. — Vid som mertinget, som riksdagsman redan sjelf tord veta, uppgjördes så att jog redoen näste myå