Aftonbladet – 31 januari 1865, sida 2

— Anders Johan Afzelius. I tidningen Kalmar ger pseudonymen Olof Tyst följande minnesteckning al denne nyss bortgångne skald: Denna gång har jag inga nyheter att meddela från vår stad Mina tankar äro upptagna afett studentminne: af Anders Johan Afzelims. Jag vet ej om du kände honom personligen, men jag vet att du kände fostren af hans penna, att du tjusades af hans musikaliska kompositioner. Under hösten 1842 satt jag, efter lyckligt genomgångna tentamina, å Lilla Carolina för att examineras till studentexamen. Jag var ej rädd, ty sedan man tenterat, kunde kuggning ej komma ifråga. De 3:ne herrar, hvilka sutto vid samma bord, voro mig fullkomligt obekanta. En af dem är nu en stor litteratör, den andre Professor i Stockholm och den tredje var A. J. Afzelius. Den sistnämnde ådrog sig genast min uppmärksamhet. Han hade nemligen glasögon och var försedd med ett par yfviga mustacher. Denna prydnad var vid den tiden ensamt förbehållen her militärer, men professor Jakob Agardh, då adjunkt i botaniken, hade vid sin återkomst från Paris samma år brutit isen och uppträdde på Lundagård med väldiga mustacher och dito pipskägg. Exemplet vann efterföljd. Bland examinatorernaå befann sig just samma Agardh. Jag minnes ej hvilket fransyskt arbete han förelade oss till tolkning, men jag glömmer aldrig det osläckliga skratt, hvari A—s råkade, då en af oss öfversatte Chretien med Kreter; Jag häpnade öfver denna vanvördnad, men ännu värre blef det, då nuvarande professorn, utmärkt skicklig och sedermera promoverad med. doktor vid 2 års ålder, skulle examineras i hebreiska språket. Han hade lärt sig utantill 1:sta psalmen, utan att känna bokstälverna. Nuvarande biskop Bring, då examinator i teologi och hebreiska språket, tillsade honom att tolka 3:dje eller 4å:de versen. Examinandus läste öfver i minnet, började helt oförfäradt att citera en annan vers. Detta repeterades ett par gånger, då A—s, — sedan Bring anmärkt att hr L. ej måtte kunna läsa innantill, inföll — såsom jag tyckte ännu mera himmelsskriande: Möjligtvis hatva flugorna tillsatt för många vokaler. Detta var mitt första sammanträffande med Afze, men jag lyckades kort derefter att blifva närmare bekant med honom. Själfull, poetisk. musikalisk, drog han till sig alla. Till hans bästa vänner under denna tid räknades nuvarande rofessor Gustaf Ljunggren och skalden Talis Qualis. Afzes första litterära produkt Värminnen utkom — om jag ej missminner mig — år 1843. Den helsades af pressen med bifall och han uppmuntrades att fortsätta. Under nyssnämnde år deltog han i det första nordiska stu dentmötet. Hans farbroder, ÅA. A: Afzelius, författaren till Neckens polska, deltog i det andra studenttåget och utgaf en särskild berättelse om detta, deri han omtalar att han sammanträffat med sin brorson, en särdeles intelligent yngling. Och derom äro väl ej skiljaktiga meningar. Afze, särdeles god sångare, hade bildat en särskild sångförening, hvilken likväl sammanslogs med den allmänna, sedan Otto Lindblad öfvertog denna. Afze hade ett svärmiskt, oroligt lynne. Han älskade att bygga luftslott, och då han den ena dagen kunde vara nedtryckt ai förtviflan vid tanken på framtiden, sväfvade han följande dag i etheriska rymder. Jag minnes huru han under hela 8 dagar drömde om ett patronelt pastorat. Prestexamen var väl . det han minst tänkte på som vilkor härför. Åren gingo, han skref en och annan novell 1 våra julkalendrar, en och annan glad studentsång, som troligen ännu genljuder på Lundagård. gammal historia, poemet (förut tryckt) nes i hans sista arbete Ur Herbariet, är en lefvande målning från en episod i hans lif. Året 1818det skickelsedigra, inbröt. Han hade då tagit kameralexamen och lemnat akademien; men — han hade svurit och brunnit i Ridehuuset. Han ville lösa sin ed och ställde sig i danska armåns leder. Att han var en värdig representant för vår nation bevisas deraf att han avancerade till premierlöjtnant och dekorerades med Dannebrogen, som då ej utdelades utan ursk:lning. Han sårades allvarsamt .— jag vill minnas att det var vid Duppel. Atervände efter stilleständet, sedan han först, i utbyte mot det blod, han gjutit på slagfältet, vunnit Danmarks största skatt: dansösen Augusta Nielsen. Detta äktenskap blef olyckligt ooh upplöstes efter 2:ne år. Han gjorde ett besök i Jönköping under hösten 1849. Der sammanträffade jag för sista genen med honom, En kollation tillställdes på stadshuset af källarmästaren Hallenberg och Afze sjöng der sin sedermera så ryktbara romans Ensam du är ej samt Fantasie på fältvakten.? Båda dessa voro då ej ännu utkomna i musikhandeln. Skymningssångeu var skriftven till Augusta, om hvilken han då för sina vänner talade med glödande entusiasm. Hans mor var då bosatt i Jönköping och det var rö rande att se med hvilken outsäglig kärlek han var fästad vid henne, Mitt hem, mitt hem, min moders öga ! sjöng: han i sin fantasie Få