Mmjadgdlorae olyckan. All denna olej VETKLUg. RET numera tillskritvas Riex, notabene om man blott har öga för hans brist på rådighet i farans mest förbryllande ögonblick, och blunda för Sandsjöpersonalens, långt innan katastrofen, i all sköns ro visade brist på lydnad fö realemente. Men fordrar man, såsom billig i främsta rummet laglydnad, och anser rådighet i fara vara något önskvärdt, men som ej enligt lag kan åläggas någon, så blir följden den, att olyckans verkiga inträffande måste i främsta rumm. t tillskrif. vas Sandsjöpersonalens eller rättare dennas chef, stationsmästaren Knochenhauers trots af reglementets kap. 2 18. Nämnde säger: då extratåg är bekantgjordt, vare sig genom med4delande längs limen eller genom signal på föregående tåg fär ingen som dermed skall taga befattning lemna sin plats, förr än äfven extrataget passerat, Härjemte citera vi kap. 15 7, der det heter: Han (stationsinspektoren) eger att kontrollera signalkartor och spårvexlare, han skall tillse att spårvexlivgarne äro rätt ställda för ett ankommande Låg 5) Nu fråga vi hr Knochenhauer, (som viserligen eger att kommendera sin personal, såsom direktören baron Sparre upplyst, men ej får kommendera den till olagligheter, utan att drabbas af laga ansvar) — vi fråga hr Knochenhauer: Hvarför var ej spårvexlarea på sin post? Baron Sparre invänder: det fc 25 minuter till extratåget, och derför trodde man att det var så farligt att han lemnade platsen Härtill svaras: vi kunna nu lemna åsido allt tvistande om den tid, då Riex borde eller kunde ankomma; han må hafva ankommit 5 eller 25 minuter efter ordinarie tåget, så var det enligt reglementet hans rätt, att tro spårvexlaren på sn plats, liksom det enligt citerade S var hr Knochenhauers ovilkorliga pligt att derom draga försorg. I stallet fick spårvexlaren gå till bagaget, 6) förr ön äfven extratåget passerat, hvilket den förra förbjuder, liksom den sednare ålägger hr K. att sådant förhindra. Nu frågas: när alltså Riex nalkades stationen efter bevisligen förnyade både ankomstoch bromssignaler, och med stöd af reglementet hade full rätt till sin väntan: de vexla in oss på sidospåret, — huru, kan då olyckan, som berodde på försummelse af stationsmästaren, tillskrifvas Riex? Generaldirektör Troilins yttrar, att olyckan måste tillskrifvas den hastighet, hvarmed Eiex förde tåget, emedan denna gjorde tågets stannande i behörig tid, utanför Sandsjö station, omöjligt. Härtill svaras: olyckan Öölef verklig genom hr K:s förvållande och. möjliggjordes hufvudsakligen af 1:0) den hastighet, som tågets egen tyngd i utförlutningen gaf detsamma, trots alla Riexs anstalter deremot; 2:0 af löjtnant Bergströms underlåtande att förse tåget med det föreskrifna antalet bromsvagnar, hvarigenom den redan förut gifna svårigheten för Riex att hejda tåget, nu blef en fy: omöjlighet, änskönt han för detta ändamål — långt tidigare än reglementet föreskrifver — vidtagit alla honom i lag tillåtna medel, hvilket intygas både af hans eget påstående, Collins vittnesmål och generaldirektör Troilii egen rapport, jemförd med hvad enstgöringsreglementets kap. 7 S 17 stadgar om de medel en lokomotivförare får använda för alt stanna ett tåg. Dessa medel angifvas vara: 1) att sluta ångventilen; 2 att gifva signal att tågets alla bromsar tillsältas på en gång; 3) att skrufva till tenderns broms: 4) att öppna sandlådorna, samt i yttersta fara: 5) att backa lukomotivet. Det första jemte ankomstsignals gifvande utförde Riex, enligt sin och Collins uppgift, ibörjan af horizontalplanet eller på mellan 3 å 4000 tots afstånd från stationshuset, d. v. s. mer änr dubbelt så tidigt mot hvad reglementet (kap. 7 21) anser vara nödvändi,t för att tåget må aå långsamt öfver spårvexlingarne samt för att i händelse af tehof kunna stanna före framkomsten till stationen? Det andra och tredje gjorde han kort derpå, ty enligt Collins uppgilt bromsades tendern straxt i början af horizontalplanet, hvarefter tåget med saktad fart fortskred till utförlutningen; af denna hade blott 500 fot passerats och 2000 fot återstodo, då Riex gaf förnyade ankomstoch bromssignaler, derednare, enligt Collins intyg, utan verkan, hvilket ej kan tillskrif. vas Riex, utan måste bero på otillräckligt antal bromsvagnar, till en del ock på försumlighet hosz bromsarena att utföra Riexs signaler 7). Lokomotivets broms lossades något i slutet af horizontalplanet, men tillskrufvades strazt derpå, på Biexs tillsägelse, hårdare. Man besinne, att äfven det andra och tredje försigtighetsmåttet var af Riez vidtaget omkring 2000 fot från grindarne eller 2838 fot från stationshuset; och man skall häraf finna sanningen af Collins vittnesmål, att Riex hela tiden skötte lokomotivet med största uppmärksamhet.? Huruvida Riex öppnat sandlådorna, eller ej, har hvarken af genera! direktör Troilius eller öfverste Beijer blifvit omnämndt, ej heller vid tinget efterfrågadt, och torde väl alltså varit af föga vigt. Nu återstod således för Riex blott e.t medel — det som blott i yttersta fara får begagnas — att slå lokomotivet back, hvilket eldaren Collin tillrådt. Riex har af hrr Troilius och Beijer blifvit tadlade derföre att han ej gjort detta redan utanför grindarne. Härtill svaras: Lokomotivet får enligt regl. ej backas annat än i yttersta fara, och någon yttersta fara kunde R., utanför grindarne, ej ännu anse vara för handen. Han var nemligen ännu 7935 fot från ordinarie tåget; han visste att hans tåg var på dubbelt sätt bekantgjordt först pr telegraf, sen genom ordinarie tågets signaler; han visste att följaktligen, enligt regl., ej blott spårvexlaren, utan hvarje man måste, oberoende af det ankomna tåget, vara på sin post för hans emottagande; spårvexlaren måste vara i ordning, så mycket mer, som ingen utsänd vaktkarl varskott honom om att detta var underlåtet: att semafor och grindar visade stopp, måste då bero på glömska; hellre kunde väl de vara glömda, än telegraferingar, extratågssignaler och hela reglementet för extratågs mottagande. Han hade derför allt skäl att afslå Collins förslag att slå back, då ännu ingen fara, som dertill skulle berättigat honom, var signalerad eller af honom kunde antagas. Hade spårvexeln varit i ordning, hvilket han med rätta antog, och han slagit back och derigenom. sprängt cylinderlock och cylindrar, (hvilket alltid med backning riskeras) så hade han ej undgått ansvar, såsom den der utan giltig anledning äfventyrat lokomtivet för att spara grins dames). Man invänder att semaforsignal och grindar bort skydda stationen. Härpåsvaras: at de ej skyddade den, berodde på fel hos bromsarne och deras skötare, 4 på Riex. Sematorsignalen och grindarnes röda brickor visade visserligen stopp, men alla de åtgärder, hvartill cå 5) På domarens fråga: Kan trafikdirektörem (baron Sparre) upplysa om spårvexlaren fir lemna platsen? hänvisade aldrig baronen till dessa 3, utan svarade blott: Nej, i det fa:s let finnas inga särskilda order; stationsinspeke toren får sjelf kommendera sin personal. gä 6) På domarens fråga till baron Sparre om spåre vexlarens bortkallande var nödvändigt, har baronen svarat: Ja ty (!) stationsmästaren ansåg sig hafva tid dertill! Ar då allt orätt, som. man anser sig ha tid att begå, derför också nödvändigt 7) En lokomotivförare bör veta, att han ej får lita på bromsarne, säger allmänna åklagaren. Detta är sannt så tillvida, att han ej får blott lita på dem och underlåta att tillsluta ångventilen; men att, sedan han stängt ångventilen först (ss. Riex) derefter lita på bromsarne det anbefaller just reglementets ciuerade , och det gör också hvarje kunnig lokomotivförare. 8) Insändaren vet ock, att andra lokomotivförare, då de mött stängda grindar med stoppsignal, och ej med ångventilengs tillslutning ollar med