Aftonbladet – 28 januari 1865, sida 2

CIIUHUtI, UCI BYIDLID TULSLA SERUT NUIU UT ättelserna om frihetskriget, om det stora ejonet, som drifvits bort från skådeplatsen ch förts ut till klippan midt i verldshafet, vid hans vegga hade kanonerna från seipzig dundrat (han var född 1811). Var let att undra på, att gossen, uppväxande under trötthetens och eländets period, sjelf risk och stark, skulle omedvetet känna, hur revolutionens tidehvarf och sjelfva frivetskriget hade lofvat mer, mycket mer in de höllo — att hans trots skulle vara irsbarn med hans sjelfmedvetande. Ett halft århundrade har sedan dess förlupit, och hvad har blifvit af det barnet? För några år sedan hade författaren af lessa rader tillfälle att se och tala med Futzkow. Var väl denna gestalt, med det rotsiga håret, med den barska mustaschen och det djuptbrinnande ögat densamme, som Peine unendliche, oft namenlos wehmithige Sehnsucht fählte?? Ja — blott ett var ändradt: vemodet bade ändrat sig till bitterhet, den önskade klarheten hade alstrat misstro och tvifvel. Ett halft århundrade hade skoningslöst farit fram öfver hans hjessa och hans hjerte, femtio år med strider och missförstånd, med hat och förföljelse, med affall på båda sidor, men för honom sjelf med bergfast trohet mot den fana, hvilken han en gång hade svurit, och troheten — den fordrar ofta ett lif till offer. Der sitter han nu, mannen med de djupa ärren, icke på pannan, utan i hjertat — hvad har han vunnit, hvad har han uträttat? Bland sina böcker satt han der, lutad vid arbetsbordet, med ett dystert allvar prägladt på den fårade pannan. Han ledde samtalet på Tysklands förhållande till Norden; han beklagade, att en sak, i sjelfva folket hade så litet rot, som :-hleswig-Holsteinismen, skulle hindra det vänliga sumbandet med tre folk, som både hade att lära af och kunde lära Tyskland mycket; han utkastade en sorglig bild af Tysklands sträfvanden 1848 och de förluster, m deraf hade blitvit det enda resultatet: men?, sade han, det kan icke gerna vara annorlunda, när alla arbeta hvar för sin lilla tufva, för sitt lilla jag, i stället för att träda i de stora idternas tjenst. — Norden, fortfor han, har mera kraft och triskhet än vi, och måhända Norden skall blifva utgångspunkten för en gera i kulturhistorien; — men då måsten I akta er för detaljeriet: ty som det nu går, som I nu arbeten, kunnen I aldrig nå till sann verldshistorisk betydelse. Se blott på er litteratur! — Detaljarbete! Vi få eå litet öfversalt här af hvad I skrifven: Tegnår är ju läst, men det är nu ett trettiotal af år sedan han skref. Danmarks Oehlenschleger har ingalunda med sitt exklusiva mantr stor betydelse för Tyskland. De sista åren har bragt fram en ung man, som tycks lofva någonting — det är författaren till Synnöve Solbacken? — men älven han går under i detaljen och det Auerbachska min6-et. Har då verlden icke något mera betyaelsefullt att berätta, än dessa små, visserligen poetiska, men ingalunda betydande kärleksqval! Hvem kan väl, under det verlden vändas i qval, ba öra för två älskandes fågelqvitter? Ett bittert leende svätvade på hans läppar, då han kom att omtala de rörelser, som efter Julirevolutionen skakade Europas litteratur, men han afbröt hastigt, och intet enda ord häntydde på den betydelsefulla roll, han sjelf hade spelat i dessa rörelser. Han klagade icke, men han tviflade på, att en framtid skulle kunna föra verl: den dit, der hans arbete, ett helt lifs, och ett genialiskt lifs arbete och ansträngning 1eke hade kunnat föra den. Han försjönk i bitter, grubblande, sökande ton och det djupa ögat sköt starkare blixtar. Det var de skarpaste ögon, jag någonsin har sett — och jag bröt upp under det han i tankarne genomvandrade sin lefnadsbana. Månne han skulle hafva ändrat den, om han hade förmått? Jag tror det icke. Ty der Zauberer von Rom?, hans nyaste stora roman, vill detsamma som hans första roman Wally7: det kommer blott an på, hvar man lägger centret för Gultzkows mål och verksamhet: det har varit vanligt att antyda die Rehabilitation des Fleisches? såsom Gutzkows egentliga sträfvande. Låtom oss i korthet undersöka, om det verkligen ligger der eller annorstädes. Det är nära trettio år sedan Gutzkow började sin skriftställareverksamhet. Vid Berlins universitet studerade han filosofi och teologi, och på Julirevolutionens tid vann han priset för en afhandling ?de diie tatalibus?. — Den nya tidens ider grep naturligtvis den liffulle ynoglingen snart och starkt, och vid en älder af 20 år se vi honom redigera Forum der Journallitteratur. På samma gäng predikade Wolfsang Menzel, Litteraturbladets? utgifvare, 1 södra Tyskland patriotismens evangelium, och Gutzkow gaf sitt bifall till hans sträfvanden, hvilket hade den följd, att Menzel vände sig personligen till den u..ge författaren och kallade honom till medarbetare i sin sidning. Menzel hade dock ieke beräknat, att det fanns en punkt, der deras banor ovilkorligen måste skiljas. Gutzkow var visserligen patriot, men på samma gång som Menrel arbetade för att fördrifva alla spår af gallomani från Tyskland, var det Gutzkows allvarliga meniog, att den enda sanna frihet för Tyskland liksom för hvarje nation vore den, som berodde på samvetets och trons trihet hos den enskilda personligheten; och att accentuera och statuera denna lära blef hans uppgift, medan Menzel med sin mera konservativa och isynnerhet moraliskt stränga, biederne tyskhet gisslade iättsionet och de fransyska dårskaperna, vände Gutzkow sig med satirens gissel emot den klerikala sidan; — tyvärr grep han i viss mån miste och förtöll till en ytterlighet, som måste straffa sig på honom sjelf. Görhes Faust? var tidens bok — och från den utgiek en 7Sturmund Drangperiode?, som berörde alla i litteraturen inoripande personligheter. Men Menzel var Göthes svurne fiende, och på honom hade