Aftonbladet – 28 januari 1865, sida 2

GA RME AE a HN ut förklara, att lånevilkarens dyrhet utgör inledning till klander, enär tiden för lånets nesoeieranile ovedersägligen varit särdeles ogynnam; men då så är, då det ej kunnat visas, att ullmäktige dervid i något afseende öfverskridit ina fullmakter, e!ler lättsinnigt och utan allvar5 ig pröfning af tid, omständigheter och vilkorj att på lånet, eller under den tid, negociationa fortgingo, brustit i förmåga att fullgöra le af rikets höglofliga ständer på riksgäldskonsade mångahanda utbetalningar, så vill N som skulle inför en upplyst och med kförhallandena förtrogen pröfning all verklig anledning till klander i och med detsamma hafva bortfallit. Herrar revisorer hafva emellertid betraktat saken ur en annan synpunkt. Hos dem hade stadgats den ertygelse, att fullmäktige i sitt sätt act tillvögagå vid fullgörande af det åt dem lemnade ansvarsfulla uppdrag icke ådagalagt all den saäkkännedom och omtänksamhet, som af tem hade kunnat förväntas i betraktande af de nära nog oinskränkta fullmakter, som åt dem i sådant afseende voro gifna, och för att gilva stöd åt denna sin öfvertygelse, eller detta sitt omdöme, hafva herrar revisorer angående fullmiktiges sätt att tillvigagå, framställt en mängd anmärkningar, dem det nu åligger fullmäktige att till bemötande upptaga. För dem, som komma att taga kännedom af fullmäktiges till saken hörande protokoll, skall det snart blifva klart, att större delen at de anmärkningar fått sitt upphof sålunda, att då uti protokollen skälen för och emot angående en under öfverläggning förevarande fråga finnas, jemte fullmäktiges beslut, framställda, herrar revisorer gemenligen ansett, att hvad fullmäktige om saken beslutit icke hade bort beslutas eller tillgöras, och tvärtom; ett förhållande, som på ena sidan torde få anses ädagalägga, att fullmäktige, de förmått betrakta en fråga från dess båda sidor, icke varit i saknad af all sakkännedom och omtänksamhet vid frågans bedömande. och få den andra endast bevisar olika åsigter emelan revisorerna och fullmäktige om beslutets lämplighet, hvarvid likväl den erinran torde tilllåtas, att, då fullmäktige äro underkastade juridisk ansvarighet för sina beslut och åtgärder, revisorerna till det högsta endast äro bundna vid en moralisk ansvarighet för sina anmärkningar. Åtskilliga andra bland dessa anmärkningar åter grundas på faktiska misstag. Den forsta bland anmärkningarne går derpå ut, att fullmäktige, ehuru de egde antaglig visshet derom, att låneuppdraget skulle lemnas i fullmäktiges händer, lkväl icke under den långa tid, lånefrågan hos rikets ständer behandlades, vidtagit sådana förberedande åtgärder, som, då u pdraget slutligen erhölls, kunnat versa till frågans utredande och konseqventa behandling, och att ej ens något program, MPR tagande de hufvudsakhga vilkor, fyarunder fullmäktige skulle velat inlåta sig i underhandling med hugade låneöfvertagare, blitvit uppgjordt, hverken före eller vid den tid låneuppdraget åt fullmäktige lemnades, eller under de flera månader, som derefter förflöto, innan lånet afslöts. Hvad med de förberedande åtgärderna här åsyftas, är svårt att fatta. Så länge något låneuppdrag ej kommit fullmäktige tillhanda, kunde de, i brist af fullmakt, vid saken intet tillgöra. Från medlet af Maj 1863, då lånefrågan första gången förevar till behandling hos rikets stäö der, till den 8 Oktober, då statsutskottets skrifvelse med beslutet om lånets upptagande till fullmäktige ankom, hade denna träga på riksdagen varit föremål för flera skiftning: Att uppdraget skulle lemnas i fullmäktiges händer, så vida lånet definitift beslöts, derom kunde de väl vara törvissade; men huruvida rikets ständer, på samma gång de bestämde sjelfva lånebeloppet ville angående lånevilkoren eller i andra afseenden meddela fullmäktige några speciella föreskrifter till efterrättelse, derom kunde dessa intet veta förr än lånebeslutet dem till verkställighet del. gafs. Att under en sådan mellantid inläta sig i några, om också blott preliminära, underhandlingar om lånet, hade alltså icke kunnat leda till något önskadt resultat. Penningställning-n kan, etter hvad en ständig erfarenhet visar, underga väsendtliga förändringar inom några få dagar, och en klok affärsman kan dertör aldrig, vare sig i penningeeller andra affärer, låta binda sig på förhand vid vilkor, som ej genast skola gå i fullbordan eller underlåta att fästa väsendtligt afscende på konjunkture:na, sådana dle äro just vid den tidpunkt, då aftalet göres ömsesidigt bindande. Om således fullmäktige, wnder den nämnda mellantiden, äfven hade lyckats inleda underhandlingar om lånet med någon solid aflärsfirma, men sedan alla dithörande, törberedande omständigheter biitvit uppgjorda, sluligen nödgats förklara att de, i brist at behörige tullmakter, likväl tills vidare icke kunde omlånet afsluta något kontrakt, så hade ju saken, oberäknadt åtlöjet för det oskickliga beteendet. icke desto mindre befunnit sig på alideles samma ståndpunkt, som den intog efter det tullmakterna kommo fullmäktige tillhanda. Mot det af hir revisorer fordrade låneprogram kan, hvad dess grundtanke angär, i det hela detsamma invändas. Att oftentliggöra och u sända ett sådant program, innan ännu omfattningen uch vilkoren för fullmäktiges mandat voro dem bekanta, hade lindrigast sagdt närmat sig gränsen af oförsynthet. Hvad dess uppgörande etteråt angår, visar protokollet för den 8 Oktober 1t63, aut fullmäktige icke förbisett, u:an tvärtom wrehaft frågan derom till öfrverläggning, men då stannat i det beslut, att något program om lånevilkoren icke skulle i kungörelsen om lånets utbjudande till konkurrens införas eller eljest me:ldelas. Ehuru förfarandet varit enahanda, då de waå första lånen for jernvägsbyggnader skulle uppnegoeieras, utan att af den tidens revisorer eller rikets ständer någon anmärkning deremot vlifvit framstäld, förklara nu detta års hrr revi sorer, att motsatsen af fullmäktiges beslut skal natva varit det rätta. Frågan torde dock derigenom icke kunna anses vara afgjord. Vid första försök att uppgöra ett sådant program såsom basis för förberedande lånenegociationer — ty om ett subskriptionsprogram är här icke fråga — skall det snart visa sig, att försöket i verkligheten mötes af icke obetydliga svårigheter. mindre dock i fråga om bestämmande af amuitetens belopp, än fastmer med hänsigt tll de öfriga omständigheter, af hvilka lånets dynet i lika väsendtlig mån beror. Emellan progammets offentliggörande och lånekontraktets ifslutande kommer alltid någon tid att förgå, wder hvilken penningställningen i en eller annanriktning kan förändras. De en gång i programmet uppstälda lånevilkor skulle emellertid ej kunna nedsättas; och om de äfven, just med särskildt afseende härpå, blifvit från början uppstälda lägre än att de af hugade spekulanter ansåges motsvara de anspråk, till hvilka penningställningen då gåfve skälig grund och anledning, och än mindre dem, som kunnat blifva en följd at en under nyssnämnda mellantid möjligen inträffad försämring i penningeirkulationen eller förändring i penningarnes pris, så skulle programmet såsom sådant i sjeliva verket förlora all betydelse och negociationerna om bättre vilkor elier om lånevilkoren i allmänhet inträda på samma ståndpunkt som de intogo om intet program utfärdats. Dessa synpunkter för bedömande af frågan om programmet torde ej heller förlora något af sin vigt, äfven om de deruti uppstälda lånevilkor blifvit betecknade endast sådom fullmäktiges önskningar i atseende å räntefot, annuitetsbelop och amorteringstid, såsom hrr revisorer yttra. eller om de blivit meddelade en eller flere på de större utländska börsplatserna bosatta personer, med uppdrag att om dem lemna hugade spekulanter närmare upplysning, enär i allafall. 1 följd af de hos oss bestående former, hvarje i iånevilkoren föreslagen modifikation icke kunnat undandragas fullmäktiges definitiva pröjning.