Aftonbladet – 28 januari 1865, sida 1

STOCKHOLM den 28 Jan. Hurn olika man än i allmänhet uti de särskilda länderna bedömer vigtigare timande tilldragelser, så framträder u.derstundom något faktum, om hvilket omdömet inom den europeiska pressen befinnes vara temligen enhäiligt. Genom hela den bildade verlden går nu ett utrop af förundran, af ovilja och förvåning öfver det sista pålfs liga cirkuläret, som ut ör den mest afgjorda krigstörklaring mot det moderna samhället, hvars grundvalar det fördömer såsom syndiga och gudlösa. År det eamme Pio Nöno, frågar man sig, som för sjutton, aderton år sedan var Italiens hopp, Koms afgud, hvars popularitet förorsakade konung Carl Albert sömnlösa nätter? Samme Pio Nono, till hvars lof en gång diktades en inspirerad hymn, som ljöd från hvarje italiensk patriote läppar, liksom nu sången om lejonet på Caprera, Garibaldi-hymnen? Samme påfve, som Metternich betraktade med missirognu blickar och omgaf med lurande agenter; samme Pio Nono, hvilkens vagn, då han åkte ut, alltid var omgifven af en jublande folkmängd, som ga honom sina råd och utbytte ord och blickar af inbördes godt förstånd? Helige fader!? ropade den 2 Januari 1847 vid ett sådant tilliälle en ung man på fotsteget till påfvens vagn, om ni vill ha lugn, så jaga bort jesuiterna, eller om ni icke kan, så skola vi göra det.? — Påfven svarade med ett tysu? och lade hemlighetsfullt sin hand på munnen. Och en annan ropade: Helige fader, ingen en1a af de personer, ni har omkring er, duger, skicka bort dem och kalla i stället till er män ur folket!? och påfven log och hotade honom med fingret. Samme Pius den nionde, som en gång gaf romarne en konstitution, är det han som nu skrifvit denna eucyclica? Det finnes skriftställare som åstå, att mordet på grefve Rossi, förskräckelsen för revolutionen och flykten till Guaöta åstadkommit förändringen i påfvens åsigter och grundsatser. Ur psykologisk synpunkt skulle man icke heller kunna göra någon invändning deremot; ty uppskakande katastrofer hafva af mången menniskosjäl gjort något helt annat än den :örut var. Och detta kan bevisas ej blott med framstående historiska personligheter, utan äfven med vanliga simpla dödlige. Men detta var icke händelsen med Pius IX. Midt under den period, då hans popularitet firade sina största triumfer, uppenbarade han grundsatser, som redan dä aflockade mera skarpsynta personer det yttrande, att menniskoslägtets framåtskridande icke hade något godt att vänta af denna prest. Det var en oklar natur, vacklande meilan medeltidsoch nutids-ider och ireligiöst hänseende aldrig uppfylld af den milda försoningens anda, som kristendomens grundläggare inplaniade hos sina lärjungar med jorden: Aisker hvarandra inbördes. Till stöd för detta påstående och tillfulländande af encyclica-författarens karakteristik — ty den skall vara påfvens eget verk — vilja vi erinra om allokutionen i December 1847. Deruti hette det ordagrannt: Helt nyligen, jag ryser att säga det (horrendum dietu heter det i originalet), har man funvit personer som tillfogat vårt namn och vår apostoliska värdighet den skymfen att utgifva oss såsom delaktige i deras därskap och befordrare af deras gudlösa system. Af några åtgärder till det borgerliga välståndets förkolran i kyrkostaten, hvilka i sanning icke innehöllo något religionsvidrigt, hatva de velat draga den slutsats, att vi skulle hysa tillräckligt stor välvilja för alla slags menniskor att anse icke blott kyrkans barn, utan äfven alla andra, hur långt de än vore skilda från gemenskap med katolska kyrkan, delaktige af det eviga lifvet; visakna ord att uttrycka vår afsky ölver denna nya och grofva törolämpnuing emot oss!? Hvilken tförbrytelse att våga tro det Pius IX ansåg äfven Iicke-katoliker delaktige i det eviga lifvet! En politisk författare bedömde honom då ganska riktigt sålunda : En man, som i religiöst afseende hyser den mörkaste vantro, kan i politiskt hänseende omöjligen tänka och ännu mindre handla fritt. Aten man som öppet uttalar sådana grundsatser, kan menskligheten icke vänta något godt. Och dessa ord hafva blifvit besannade. Pius IX var redan ett år derefter den bitt raste fiende till hvarje politisk utveckl och eamma åtgärder till välståndete kofran i kyrkostaten?, som han sjelf tit och infört, fördömdes säsom rev ra nyheter, hvilka u pphäfdes efter påfveväldets restauration. Derföre åtnjuter också kyrkostuten privilegiet att inom sina gränser herbergera det proportionsvis största analet tiggare, lättingar, odågor, spetsbofvar och röfvarel eiedn———Nu Bland de vackraste witmnaar LP dan a